Ur led är tiden – och familjeidyllen

Amelie Björck ser fint spel i Vilddjur på Dramaten

avAmelie Björck

TEATER

Foto: Roger Stenberg
Magnus Ehrner, Melinda Kinnaman och Kristina Törnqvist i Vilddjur av Lolo Amble på Dramaten

Tiden spelar huvudrollen i Lolo Ambles sympatiska enaktare Vilddjur. Att spela fram levande minnen är i sig inget ovanligt teatergrepp – men här är tidsflagorna nästan modernistiskt lösgjorda (Proust, Woolf).

Någonstans är det historien om en familj vi följer men inget nu är mer stadigt närvarande än något annat och Amble skevar medvetet mosaikens delar så att de bara nästan passar ihop. Som om det både är en familj och ­flera i parallella universa.

I första scenen möter vi en mor och en vuxen dotter på besök. Spelet är så fint mellan Melinda Kinnaman, otålig och tålmodig gentemot sin mamma, och Kristina Törnqvist som fladdrar, passar upp och fingrar på manschetterna. Hon har en lite tokig passion i kroppen, varje pose visar det – den är riktad mot dottern men än mer mot den frånvarande fadern/mannen som dottern kommit till stan för att söka upp. Han som lämnade familjen.


I det öppna scenrummet med sparsamma inventarier som indikerar hem, bio och park utspelar sig livet, då, nu och i framtiden, utan bestämd ordning. Vi ser dotterns möte med fadern, föräldrarnas första flirt, dotterns blyga kontakt med Eric Sterns ”Killen” som vem som helst skulle vilja krypa ihop hos för att fylla otrygghetshålen. Vi ser fadern i sjuksäng och moderns utanförskap i familjen när de var tre. Det banala knastrar och djupnar i vardagssurrealistiska dialoger.

Harold Pinter skrev en gång en pjäs, Svek, som presenterade ett relationsförlopp baklänges. Vår invanda känsla för orsak och verkan rubbas snabbt när tidsordningen vi tar för given rycks upp. I en av scenerna i Vilddjur gestaltas dotterns nästan våldsamma band till fadern. Hon är liten – Kinnaman ”spelar” inte barn men situationen säger allt: hon låter inte sin pappa gå på toa. Han måste titta på henne, han måste hålla hennes händer, annars kommer ångesten med sina vassa klor. Magnus Ehrner som pappan går henne till mötes länge men frigör sig till slut, han måste ju kissa.

Är detta ett förebådande av den faktiska separationen som ska komma? Eller är det först när han faktiskt försvinner ur hennes liv som just detta minne, bland en myriad av möjliga, lyfts fram och blir viktigt?


Det är fint hur Gunilla Nyroos skenbart enkla och stillsamma ­regi lyckas skapa rum för så mycket reflektion. Slutet kommer lite väl abrupt, men känslan av kontakt med det rörande mjuka och hårda, längtan och krampen i våra relationer dröjer kvar. Hur vi aldrig riktigt kan skiljas när bindningarna funnits. Hur vi bär dem vidare och samtidigt kan bli främmande intill ­oigenkännlighet när tiden går.

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater

Dramaten

Scen