Lyckad tragedi efter välkänt mönster

Det tänder till i Malmöoperans Tosca

Av: Lennart Bromander

Publicerad:
Uppdaterad:
Bengt Krantz som Sakristanen med  Malmö Operas barnkör i första akten av  ”Tosca”.
Foto: Jonas Persson
Bengt Krantz som Sakristanen med Malmö Operas barnkör i första akten av ”Tosca”.

Puccinis Tosca är historien om en kvinna, som vill leva av konst och kärlek, men övermannas av de starkare krafterna sex, våld och maktpolitik. Det finns en kuslig allmängiltighet och aktualitet i Toscas öde, som gör att Puccinis opera aldrig känns föråldrad. Den form Puccini i den franske dramatikern Sardous efterföljd valde var den melodramatiska thrillern, och här finns ingen musikdramatisk förfining eller några psykologiska subtiliteter. Det är action som gäller förstärkt av melodisk och dramatisk slagkraft, områden där Puccini har få jämbördiga.

Det är svårt för en regissör att ”tolka” en opera som Tosca, ge den ett eget perspektiv. I Malmöoperans nya uppsättning har Sofia Jupiter också avstått från den saken. För den som sett Tosca förr – och det är många som har – går allt sin gilla gång. Här finns få egna detaljer och infall i dramatiken. Det gör första akten litet tryggt trögflytande, och de tre huvudaktörerna är där ännu trevande i sina gester och vokala uttryck.


Erlend Birkelands höga dystra murar dominerar. Men i den högdramatiska akten tänder det till, spänningen tätnar och i den allmänna gastkramningen framstår den plötsliga avspänningen med Toscas berömda ”Vissi d’arte”-aria som ett snilledrag av tonsättaren. Spänningen kvarstår i sista akten. Mycket av förtjänsten ligger hos Malmöoperans nye förstedirigent Steven Sloane, som skickligt förtätar dramatiken samtidigt som det fraseras med både bett och omsorg hos den briljant spelande orkestern.


I Malmö framträder sällan svenska sångare i huvudrollerna, och från Armenien har man hämtat sin Tosca, Lianna Haroutounian. Hon har en svepande kraft i sin spintosopran, och den har den täta skönklang, som är helt nödvändig för en bra Tosca. Grekiske Dimitris Paksoglou sjunger inte Cavaradossi med sedvanligt lätt känslosam mediterran glöd. Hans tenor är mer virilt kraftfull men också med vackra stänk av vekhet. Sin berömda sång till livet gör han med innerlig intensitet; synd bara att den stämning han skapat brutalt bröts av en person i publiken, som vid premiären hysteriskt vrålade bravo, innan arian var riktigt slut.


Vladislav Sulimsky, som i Malmö härom året gjorde en stark Rigoletto, visade sig inte oväntat också kunna leverera en som sig bör mycket obehaglig men vokalt mäktig Scarpia.

Publicerad:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.