Ryska troll i krig

En föreställning som går rakt in i samtiden

Av: Cecilia Djurberg

Publicerad:
Uppdaterad:
Malin Mases Arvidsson, Kardo Mirza, Otto Hargne och Freddy Åsblom i ”Är det krig än?” på Teater Galeasen.
Foto: Jens Sethzman
Malin Mases Arvidsson, Kardo Mirza, Otto Hargne och Freddy Åsblom i ”Är det krig än?” på Teater Galeasen.

Teater Galeasen tvingades lägga ner årets stora produktion Irakisk Kristus och ersättaren Är det krig än? fick skjutas fram på grund av sjukdom. När man nu äntligen kan gå till premiär står oro och rädsla i fokus, och de snabba lösningarna blir en del av estetiken. Med sitt kristema är pjäsen synnerligen välvald och helt i linje med Galeasens ambitiösa introduktioner av ny, angelägen text.

Scenografen och ljusdesignern Jens Sethzman har draperat scenrummet med byggplast, som låter den nedlagda föreställningens scenografi av spegelskärvor skina igenom.

Detta ger den ryske dramatikern Mikhail Durnenkovs Är det krig än en symbolisk insvepning av något under rekonstruktion, antingen man associerar till teatern, samhället eller den mänskliga existensen sedd genom förvrängda filter.

Durnenkov, född 1978, är ett centralt namn i den nyskapande ryska new drama-rörelsen som tog form kring millennieskiftet. Den har utvecklats under en turbulent och omvälvande tid i Ryssland med omnejd. Den kännetecknas av teman som protest och socialt engagemang med ett mer direkt språk än den traditionella, litterära ryska dramatiken.


Durnenkov ställer konflikten i centrum, såväl den dramaturgiska som den konkreta, och laddar mer eller mindre vardagliga situationer med olika nivåer av konflikt i en rad fristående scener, som är tolv i originalet men har här strukits ner till tio.

Det är svårt att inte läsa in den ryska samtiden, särskilt i scenen där en våldsam stämning piskas upp under en fredsdemonstration, även om pjäsen är skriven så att den går att applicera på en större allmängiltig osäkerhet, från individuella livslögner och våldsamma relationer, till falsk information och ett globalt kollapsande samhällskontrakt.


Natalie Ringler har valt en enkel, effektiv regi för sin samspelta ensemble som litar på texten och publikens förmåga att tolka själv medan de ständiga hoten om krig, våld, hämnd och svek böljar över scenen.

Iförda munskydd och plasthandskar adderar ensemblen smittohotet till pjäsen, som har några år på nacken, och växlar rappt mellan de ospecificerade rollfigurernas misslyckade jakt på äkthet, trygghet och mänsklig värme.

Publicerad:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.