Rollspel i förförelsens tecken

Barbro Westling ser Farliga förbindelser på Hipp i Malmö

avBarbro Westling

TEATER

Foto: Emmalisa Pauly
Susanne Karlsson, Erik Olsson och Mari Götesdotter i Farliga Förbindelser på Malmö Stadsteater

Det var på 80-talet som den formaliserade erotiska leken Farliga förbindelser hade sin heyday. Hårda beräkningar i förförelsens konst kom att bli en vinnare när de Laclos brevroman från 1782 gjorde succé i Christopher Hamptons pjäs och sedan följdes av Oscarsbelönade filmatiseringar. Satsa på dig självårtiondet mötte en begärsteori som handlade om nåt annat. 


På Hipp i Malmö framträder de unga tu så stolpiga och blyga att det blir både rörande och komiskt. Linus Nilssons tunne Chevalier trampar barnsligt på stället och skriver hellre kärleksbrev än möter Linn Mildehavs fysiskt imposanta Cécile, en lika storögt bortkommen brevskrivare hon. Båda blir de lätta byten.

Valmont är dock inte så sugen på den tonåriga oskulden utan ser en större trofé i den gifta och dygdiga Madame de Tourvel. För att visa vad han kan, och för att vinna vadet och en natt med markisinnan tar han dem båda. Roande kvickt hanterar Mari Götesdotter den dygdigas genans med dansanta hopp i plastisock och tjocka strumpbyxor. Erik Olsson ligger skarp och lojt inväntande på mattan. Hans Valmont framstår möjligen häpen på riktigt, kanske som inför ett slags kärlek, innan han låter fällan slå igen.


Leken följer sina regler och Ada Bergers uppsättning renodlar den med gott humör. Regin är driven, markisinnan är sin egen sociala konstruktion och Susanne Karlsson daskar sina oneliners saftigt på väggen. ”Jag är född att behärska ditt kön, och hämnas mitt eget” förkunnar hon segervisst under den korpsvarta helluggen och på sidenblanka höga klackar. Hon gör den stora rollen magnifikt, kvinnan som kan strategierna för att utöva och behålla sin makt. Det är slagkraftigt i stunden men aningen tomt efterhand.

För Markisinnans scen är ack så begränsad. Med alla fem aktörerna ständigt närvarande framhåller Berger spelet som dans och gest inom avgränsande draperier. Ett slutet rum, en kvinnas budoar eller en elegantare sexklubb. Här kurtiseras, ligger och används de tre offren på den heltäckande mattan innan de spelat ut sin roll och tyst lämnar scenen.


Karamellfärgen blänker Daniel Åkerström-Steens kostymer och som i spexig cancan guppar de kortkorta krinolinerna. Men det är känslan av invändning som biter sig fast. Jag tänker inte på kön och sex som makt och vanmakt. Mer på behovet att avstå spelet. En insikt som möjligen i sista sekund även drabbar den vinnande Markisinnan.

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater

Ada Berger

Scen