Fingerfärdig koreografi

Claes Wahlin ser Virpi Pahkinens Monolit Polygon

Foto: JOSE FIGUEROA
Virpi Pahkinen dansar själv i sitt nya verk Monolit Polygon, tillsammans med Pontus Sundset Granat, Philip Sundset Granat, Thibault Monnier, Hui-Han Hu Gustavsson samt studerande vid Balettakademien i Stockholm.
TEATER

När Virpi Pahkinen koreograferar för ensemble blir det ofta suggestivt och starkt. Med Monolit polygon för 26 dansare på Stockholms stadsteater har hon nu skapat en av sina bästa koreografier på länge.

Till en etyd av Chopin sveper ett vitt ljusstreck över det dimfyllda scengolvet där ett antar kroppsväsen kurar. Sakta vaknar organismerna till liv, trevar sig uppåt, vaknar till liv. Ljuset spelar.

Titeln förklarar konturerna: hur ett stycke (monolit) antar olika geometriska former (polygona) och på så vis skapar enhet i mångfalden. Här är kropparna material, vad som är upp och ner, huvud eller fot, är inte intressant, utan vilka former de var för sig och framför allt tillsammans kan anta. Den exakta koreografin, där liksom i mycket asiatisk dans fingrarna ägnas särskild uppmärksamhet, skapar den ena suggestiva rörelseformen efter den andra.


Verket växlar mellan kollektiv och solon, ibland några duetter och enstaka nummer för mindre ensembler. Här kan 21 dansare bilda en gigantisk flygande varelse, eller en solodansare lite överraskande leka med tåspetsdans. Guden Shiva dyker också (föga överraskande) upp. De symmetriska scenerierna ligger tätt intill Jonas Sjöbloms musik, ett slags urtidsmusik som söker sin väg, medan den närmast uppsluppna pianomusiken av Chopin stundtals befriar den dansande monoliten.


Och humorn, som kanske inte alltid syns i Pahkinens koreografier, men vid sidan av tåspetsen så är finalen, ja, inte konventionell, men tydligt skapad som just en leende final.

ARTIKELN HANDLAR OM