Trevliga Malmö

Foto: Björn Åkesson, Lars-Göran Ragnarsson och Alexander Karim i "Jag älskar det här landet".
TEATER

Till slut dansar polischefen, nigerianske flyktingen, den lille mannen, flygvärdinnorna, alla tillsammans i lite gemensam showdans. Och varför inte? På Intiman i Malmö är Jag älskar det här landet en må bra- föreställning där vakten som pratar rasistiskt också kostar på sig att ge handfängslade Beni en gullig bamsekram. Ironi? Jadå. Men en ironi där gadden inte heter gift utan snarare så kul det är att göra visuell och trevlig teater.

Regissören Melanie Mederlind har försvenskat österrikaren Peter Turrinis sorglustiga text och det är svart som en sopsäck i plast på flygplatsen där Beni sitter i gul t-tröja och vita byxor. Till och med de två flygvärdinnorna bär mycket blanka svarta uniformer medan de i mörkret svänger sina citrongula ljusstavar eller prydligt viker ihop de allt mindre skrymmande svenska flaggorna. Till och med polischefen dyker upp i Batmankostym med vidhängande svartblank s/m fru. Ingens yttre motsvarar det förväntade. Intervjuande unga journalisten kasar runt på mage, psykologen i nynazistiskt svart övar Beni i att marschera.

Ingen är ond men det vita ljuset från bagageutlämningen skär i ögonen, den tunga strålkastarrampen på scenen hackar längre och längre ned, säkerhetsmeddelanden och flygplan dånar. Marie Olssons scenografi vill nog påstå att det handlar om något värre. Men Annika Lundgrens polska städerska är så konkret och övertygande när hon talar om paradiset. Svenska anställningstryggheten och så många rengöringsmedel att välja mellan, alltid möjligt att hålla propert och snyggt. Alexander Karims Beni mumsar hennes kakor och trivselfaktorn i deras spel är sannerligen mycket hög. Visserligen lyckas inte Benis enda svenska fras "jag älskar det här landet" rädda honom från att hamna i fängelse men alldeles utanför sitter ändå Janina och kastar pappersflygplan ut mot publiken.

Läget är över huvud taget inte värre än att det kan poetiseras, och ensemblen spelar ledigt med en skruvning åt det lagom bisarra. Jaha. Man vrider sig i bänkraden och undrar lite över den pjäs där Beni i stället bara kunnat säga "jag hatar det här landet".

Speltid: 1 tim 40 min

Teater

Barbro Westling