Anledningar att be döden om uppskov

Bombastiskt scenspråk i ”Det sjunde inseglet”

avAmelie Björck

Foto: Micke Sandström.
Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet” spelas på Uppsala stadsteater.

Tre ord lyser till räddning när apokalypsen drabbar Uppsala i form av Hugo Hanséns och Fredrik Benke Rydmans anslående dansteaterversion av Det sjunde inseglet. Mitt i domedagshärjningarna figurerar en liten resande teaterfamilj som överlever pest, krig och fördrivning – och varför? Deras magiska skydd ligger i vardagsundrets ord: ”jag älskar dig”.

Lite hamnar detta värmande spår i bakgrunden när Undergången tar plats på scen. I Bergmans film från 1957 var schackspelet med Döden och närbilderna på Max von Sydows allvarliga riddaransikte det visuellt mest trollbindande. I Uppsala är scenspråket desto mer bombastiskt. Den avskalade scenbilden är släkt med opera, baletthus och storslagna teatermakare som Robert Wilson eller Peter Stein. Scenografi och ljus arbetar skickligt med karmosinröda, svavelgula och gråa bakgrunder som effektivt låter figurer och koreografier avteckna sig.

Kyrkan är i denna tappning en ond sekt i fotsida rött – som hämtad ur Ivanhoe eller Atwoods A handmaid’s tale. Döden själv, i Charlotta Övferholms lilla vitklädda gestalt, leder vigt masscener där långrockar fladdrar ikapp med kritvita peruker, liknande Dödens egen. Lika effektivt gestaltas kättjans hysteri inför yttersta domen: det ska till rejäla startkablar till sköte och läpp för att få igång systemet.

Dans på teatern riskerar bli ett illustrativt tillägg, men denna gång prövas en alternativ, legerad form. Dialog och rörelser levereras ofta samtidigt, vilket ställer höga krav på ensemblen, men fungerar som tänkt: uttrycket blir starkt och känslorna lätta att begripa.

Magnus Krepper (vars dansutbildning återaktiveras) gör en gripande Block, smidig men med krigsveteranens tunga depression i kroppen. Han har en särskild rörelsekombination när självmordet är nära, händerna letar desperat över kroppen efter vem han är och varför.

Varför då be Döden om uppskov? Varför söka Gud, söka svar? Var finna något meningsfullt när allt som återstår av världen tycks vara ett löpande band, som drar ner liksäckar i ett avgrundshål – den väg vi alla ska vandra.

Block kan inte älska själv, men stunden tillsammans med den lilla teaterfamiljen blir hans ”stora tillräcklighet” – vi ser gåvan sätta spår i kroppens nya rörelser. Detta blir också en vacker behållning av föreställningen. Som Paulus säger i Korinthierbrevet måste det outgrundliga få förbi outgrundligt på jorden: ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”

ARTIKELN HANDLAR OM