Mer mörker än ljus i Göteborgs Trollflöjten

Det blir platt fall för uppdaterad Mozart

avLiv Landell Major

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: OLA KJELBYE
Hans-Erik Dyvik Husby längst fram i ”Trollflöjten” på Göteborgs stadsteater.

Mozarts mäktiga ”Trollflöjten i händerna på innovativa teaterregissören Melanie Mederlind låter som en mångbottnad utmaning. Hur gör man teater av en opera som så tydligt bjuder in till ekvilibrism, och får mycket av sin nerv i den storartade musiken och de klassiskt skolade rösterna?

Och hur gör man ett relevant feministiskt inlägg för samtiden av en magisk saga om ljus och mörker, om prinsar och prinsessor? Stadsteatern i Göteborg satsar högt när man avslutar 2019 med just denna uppsättning. Dessvärre blir det platt fall.

I första akten är den gipsvita scenografin minimal. En bedårande ensemble på fyra, unga musiker sitter mitt i dramat, på en mobil refug. De flyter genom rummet och levererar kontemplativa tolkningar av Mozarts pärlande arior.

I sina bästa stunder blir musikdräkten meditativ och innerlig. När musikerna öser på fungerar det sämre. De har för små muskler för sitt material. Detsamma gäller skådespelarna och musikalartisterna som kämpar på med sången.


Att en tämligen bokstavstrogen Trollflöjten helst ska tolkas av operasångare blir påtagligt på stadsteatern. Klassiskt skolade Karolina Andersson lyfter varje scen hon har till en nivå långt bortom uppsättningen som helhet.

Genom att Andersson är den enda som sjunger opera, står det smärtsamt klart att den här materien behöver förvaltas med hennes teknik. Hon är magnifik som Nattens drottning och river ner kvällens enda riktigt innerliga applåd.

Det är givetvis möjligt att överföra verk mellan genrer, eller att mixa och skapa nytt. Personligen hade jag hoppats på en magisk kulturkrock mellan Karolina Andersson och Hans-Erik Dyvik Husby som den ondsinte Sarastro.

Men det vill sig inte. Dyvik Husby har en grym rockröst och hypnotisk karisma, men lyckas ändå inte tränga igenom. Möjligen har han fått för försiktig regi; hans tolkning av sektledaren som sveper över scenen blir aldrig så där förföriskt skrämmande som Sarastro kan vara.



Stadsteaterns ständige charmtroll Eric Ericson är perfekt som spjuvern Papageno, så klart. Han har ettvisst utrymme för att interagera med publiken, och gör det väldigt snyggt. Den berömda duetten med Carina M Johansson som Papagena möts också av genuin respons.

Mederlinds Trollflöjten lyfter fram frånskilda kvinnors brist på makt och status liksom skilsmässobarns utsatthet. En lovvärd och angelägen ansats, som dessvärre tunnas ut i den förvirrade helheten. Den dramatiska koncentrationen hos Mozart saknas, och det blir svårt att ta in karaktärernas dilemman, konflikter och känsloliv.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM