Kamp och kallskuret

Men publiken i Stockholm behöver inte övertygas om orättvisa

Foto: Maximilian Mellfors
Jenny Wrangborg och Kajsa Ekström i kabarén ”Kallskänken”.

avClaes Wahlin

TEATER

Det orättvisa livet i restaurangbranschen, och i förlängningen hos alla som arbetar i vad som i dag är arbetarklassen, är ämnet för Jenny Wrangborgs debut Kallskänken från 2013. Nu har kompaniet Kamraterna gjort en kabaré av hennes diktsamling, regisserad av den från Kamraternas operauppsättningar bekante Dan Turdén, som spelas på Brunnsgatan Fyra i Stockholm.

Scenografin består av fem svängdörrar, det som utgör gränsen mellan köket och serveringsdelen i en restaurang eller ett kafé någonstans längs Avenyn i Göteborg. Ut och in genom dörrarna far de fyra skådespelarna och i ett frontalt spel delas Wrangborgs text upp mellan ensemblen. En del dikter blir till musik med dans, regin är rytmisk och precis.

Handlingen, om det är rätt ord, visar arbetsplatsens tillstånd från morgon till sena natten. Inledningens stilla förväntan med leende servitriser ersätts sakta av stress och trötthet för att sluta i avsked och arbetslöshet. Välspelat, kanske framför allt av Johanna Lazcanto, men såväl Kajsa Ekström och Alexander Ohakas gör skarpa avtryck, liksom Wrangborg själv, som gärna spelar chefen.

Med eleganta ironier hålls didaktiken på avstånd, i alla fall nästan hela vägen. När de brechtianska uppmaningarna jämte en lite väl fånig parodi på överklassen mot slutet tar över, så tappar föreställningen något av sin form. Publiken på en mindre teater i Stockholm behöver heller inte övertygas om vikten av social rättvisa.

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater

Poesi