Befriande bojor

TEATER

CLAES WAHLIN om en fransk skönhet på vers på Dramaten

Det är en rent japansk precision som präglar Dramatens undersköna uppsättning av Racines mästerverk Fedra. Färgsättningen, Anders Bodegårds skickliga översättning, den organiska mekaniken hos såväl ensemble som scenografi och en i varje ögonblick riktad uppmärksamhet mot sambandet mellan form och innehåll: allt skapar en alldeles egen värld någonstans mellan teater och bildkonst.

Här spelar formen huvudrollen: Peder Freiijs sju parallella fåror som meterhöga löper tvärs över scenen och i vilka skådespelarna har att röra sig; som vore de utstakade öden plöjda av gudarna åt rollgestalterna.

Regissör Karl Dunér har förverkligat ett slags scenisk översättning av Racines välkonstruerade tragedi, de perfekta alexandrinerna, kompositionen, den dialektiska tematiken mellan ljus och mörker, tystnad och tal, annat onämnt, förvandlas till en modern kommentar till barockteaterns underfundiga konstruktioner. Liksom Racine åkallade Euripides och Seneca, anropas här en estetik från så skilda håll som japansk kabuki, fransk klassicism, Schillers idé om leken eller den grekiska teaterns rituella element, det senare inte minst genom Carl Unander-Scharins moderna madrigaler som framförs av en i spelet återhållet deltagande kör. Allt tycks finnas i formen, den didaktik som Racine och hans franska 1600-tal sökte i den för tiden brännheta frågan om passionen gentemot förnuftet får här komma i andra hand, förmodligen av den enkla anledningen att vi i dag, måhända felaktigt, inte ser någon motsättning.

Men när Stina Ekblads Fedra talar vers med sådan storartad skicklighet, det är en veritabel tour de force i klass med en operasångerskas bästa stunder, då undrar jag för ett ögonblick om inte hela den naturalistiska teatertraditionen är ett gigantiskt felsteg.

Ekblad får hela världar att gunga på Bodegårds versfötter.

Björn Granaths Theramenes, Rebecka Hemses Aricia eller Irene Lindhs Oinone skall också berömmas för sin talekonst, den enda som ännu har att lära är Fares Fares, vars Hippolytos verkar mer än lovligt döv för Fedras kärleksbetygelser. Och sedan detta att teatrala bojor kan vara så befriande, är det inte en tanke som kunde sätta igång en konstdiskussion?

Teater

Claes Wahlin