Turteatern

Gänget liknar en sekt med luddig agenda

”Utrotning” är underlig men riktigt välgjord teater

avAmelie Björck

Foto: Turteatern
Louise Åkerman, Hanna Carlsson, Johan Stavring och Rasmus Luthander i ”Utrotning”.

Vi sitter längs de fyra väggarna i ett naket svart rum fyllt av rök. Ett disharmoniskt knippe toner vibrerar nära outhärdlig noisenivå och det strilande ljuset blixtrar till. Spelplatsens golv: en topografisk kartbild av svarvat trä med små pucklar och dalar. Och så de fyra knappt synliga kropparna, två kvinnor och två män, liksom fastfrusna i golvet.

Är undergången nära? De fyra tycks gudalikt överdimensionerade i landskapet och samtidigt helt hemlösa. En bild av dagens människa i förhållande till miljön? Eller är det en inre dimma de är fångade i? Scenografin, ljudet och ljuset tar sitt fasta grepp från start i ett helgjutet estetiskt koncept. Men vad handlar det om?


Berlindramatikern Olga Bachs överintelligenta dialog är inte helt lättfångad. Den är grym och vardaglig, blandar blytungt stoff med ungdomligt snack om vem som är snyggast. Ibland blir det absurdistiskt och fnissigt, i nästa stund svart och abstrakt. Texten tycks, som en av personerna formulerar läget, vilja ”dra ut sitt inre ur röven”, fast cerebralt.

Den första scenen handlar om hundar. Rasmus Luthanders roll lägger fram sin syn på hur människorna förslavat hundarna, så att de räcker vacker tass utan medvetenhet om sin egen misär. Han och flickvännen har fått en valp i present och ”lösningen” blir att döda den för artens bästa. Paret berättar lugnt om hur de gullar med valpen, badar och schamponerar – och dränker den. Det är sannerligen ett ont omen.

Hela ensemblen spelar utmärkt, men Luthander jobbar särskilt knivskarpt med konturer och riktningar. Varje stavelse blir en kula, som från ett vuxet agitatorbarn med kpist. Bara i enstaka passager, där texten är lite trögare, faller uttrycken isär och regigreppen ser plötsligt blottade och tillgjorda ut.


Teatergruppen K. Polyfon har en premiär aviserad på Göteborgs stadsteater i januari med titeln Sysslolösa unga män med tillgång till vapen. Utrotning kanske kan ses som ett förspel, för efter hand börjar gänget likna en sekt eller aktionsgrupp med luddig agenda. De drogar fram sin skenlogiska samhällsanalys och vänder sitt maktspel både inåt gruppen och utåt.

I likhet med den högerextrema retoriken i vår tid talar de om ett kollapsat samhälle med havererad värdegrund. Att rädda världen blir att kvadda den.
Slutscenen är vidrig, men en viktig påminnelse om att män som hatar världen i regel också hatar kvinnor, även i de egna leden. Snacka om feelbad – men i form av underlig men riktigt välgjord teater.

ARTIKELN HANDLAR OM