Dödsdans med bandspelare

Claes Wahlin ser Jan Malmsjö solo på Dramaten

Foto: SÖREN VILKS
Jan Malmsjö i Becketts ”Krapps sista band” på Dramaten.
TEATER

När Karl Dunér regisserar Samuel Beckett sker ingenting på måfå. Utanför scenanvisningarna inleds Krapps sista bandDramatens Målarsalen med musik. Morton Feldmans Violin & String Quartet från 1985 ljuder ur högtalarna, samtidigt som Jan Malmsjös Krapp mjukt blixtbelyses från några olika platser vid scenkanten.

Så vad är nu detta? Den amerikanske kompositören Feldman sökte upp Beckett i Berlin 1976 och bad om en text att tonsätta. Beckett var som så ofta en smula tveksam, men gav honom följande rader: ”Fram och tillbaka i skugga / från inre till yttre skugga / från ogenomträngligt jag till ogenomträngligt icke-jag / genom ingendera”. Det är de raderna som iscensätts som en prolog. Samtidigt är de en lägesbeskrivning av Krapp, denna människorest som ömsom skrattar åt, ömsom förtvivlar över sin ungdoms lidelser.


Här finns också andra bågar. Malmsjö spelade Clov i Slutspel 1958, samma år som Krapps sista band skrevs. Beckett hade också tanken att låta Krapps sista band spelas som en epilog till Slutspel, hans variant av Shakespeares Kung Lear. Under den elisabetanska eran så avslutades pjäserna, även de mest nattsvarta tragedier, av en jig. Och Krapps sista band har en del slapsticks, vilka accentueras på Målarsalen.


Om man väl börjar nysta i Becketts pjäser, så tar de aldrig slut. Kontraster och samband kan friläggas grafiskt. På Målarsalen är geometrin iögonfallande: det utskurna golvet, den koniska lampan, de fyrkantiga lådorna med de runda spolbanden som Krapp lyssnar till och reagerar på. Det är också, som Beckett påpekar i ett av sina brev som återges i programbladet, i ansiktet som tre fjärdedelar av dramat sker.

I ett annat brev skriver Beckett det uppenbara, att tiden är den stora tjuven i pjäsen. Krapp firar sin födelsedag med att lyssna på gamla band: minnen av bortslösad tid, drickande, ett sista samlag. Illusionerna är numera döda; en barnvagn kan liknas vid en likvagn. Nog är det ett slutspel som Krapp och hans bandspelare bjuder upp till.


Ordet ’spole’ som Krapp suger på då och då, heter på engelska ’reel’ och låter som ’real’ – verkligt. Vad som här är verkligt, vid sidan av rörelserna kring det förflutnas rester, är Jan Malmsjö, 85 år. Han stapplar kring, fumlar med bandspelaren, tappar humöret och resignerar. Han skapar ett vackert, ofta muntert dödsdanssolo, skuggad av teaterhistorien: en lång räcka försvinnanden med enstaka ekon bevarade åt eftervärlden.

ARTIKELN HANDLAR OM