Tjechovs mås i nya fjädrar

Amelie Björck om ”Dumma jävla mås” på Stockholms stadsteater

Foto: SÖREN VILKS
Nils Poletti och Kristofer Kamiyasu i ”Dumma jävla mås”.
TEATER

TEATER. Tjechovs ”Måsen” handlar om teater och konstnärlig förnyelse som en generationsfråga. Därtill om hur olyckliga kärlekar – till en mor, till en kvinna, en kändis, en ouppfunnen estetik, en karriär – med tiden måste svepas in i hårdhet, ­galenskap eller melankoli.

I amerikanen Aaron Posners transposition av Tjechovdramat lyfts de poetiska slöjorna av från start och rollerna serveras i naken patetik. Nils Poletti har med sig sin chosefria scennärvaro från Turteatern, och är som unge konstnären Konstantin rätt magnifik i sitt snabba ras från hoppfullhet i shakespearesk bardskjorta, till förtvivlan i påsig onepiece, med flaska i hand.

Melankolins skydd är det bara morbror Sorn som tummar på, i Niklas Falks ömsinta gestaltning. När han försöker leva sig in i Konstantins ”platsrelaterade sceniska installation” är det på allvar. Så stort allvar att han rodnar, för att han nästan kan snudda vid något autentiskt. Konstantins rasp-realistiska teaterdivamorsa (väntat perfekt av Katarina Ewerlöf) väljer å sin sida att skratta ut ­sonens konst offentligt.

Falks Sorn berör mig. Hans allvarliga arbete med sig själv, hans långsamma gåta i en uppsättning som annars mest söker vår existentiella våglängd genom det banala. När Masja, som är olyckligt kär i Konstantin, hatar livet blir det depp-pop i skitsnygga Kirsti Stubøs paketering. ”Livet är tungt och hårt” sjunger hon. Inga omskrivningar. Det är typiskt för föreställningen: allt på ytan.

Jag tänker att mycket teater just nu bearbetar vår tids narcissistiska störning, triggad av monsterorganismen kapitalism-och-teknik. Det finns något viktigt där, och Tjechovstoffet inbjuder till att undersöka hur egenkärlek och kärlek till den andra kan byta plats utan att vi märker det.

Men när blir en illustration av narcissism i sig en narcissistisk akt?

Posners manus kallas i pressen radikalt och slutscenen gör en metagrej av att Dumma jävla mås är Konstantins nya manus: hans statement för scenisk förnyelse. I USA där den psykologiska realismen ännu bär fanan kanske reningsbadet äger giltighet. Men i ett svenskt teaterlandskap är det slags öppna, självbespeglande metateater som Posner/Röhl presenterar sedan länge husmanskost, oavsett hur flamberad.

Tre av tre uppsättningar jag sett den senaste månaden har haft mikrofoner uppställda på scen, så att rollfigurerna kunnat bryta ­illusionen och rikta sig ­direkt till publiken med sina bekännelser, frågor och tankar om sitt drama. Det är vinnande och engagerande. Ett fungerande teaterspråk för vår tid. Jag undrar vad det betyder.

FAKTA

TEATER

» Dumma jävla mås

av Aaron Posner

Övers. Bengt Ohlsson

Regi: Frida Röhl

Scenografi: Carina Persson

I rollerna: Nils Poletti, Kristofer Kamiyasu, Kirsti Stubø, Niklas Falk, Maja Rung, m fl

Scen: Stockholms stads­teater, Lilla scenen

Speltid: 2 tim 50 min