Måsen lyfter på Backa

TEATER

Malin Krutmeijer ser en ungdomspjäs som får hjärtat att brista

Foto: Bahar Pars, Peter Eggers och Anna Harling i "Måsen" på Backa teater.

Det är en resolut samtida, ung Måsen som hade premiär på Backa teater i går. Farnaz Arbabi och Elmira Arikan har strukit närapå hälften av Tjechovs persongalleri, och gjort 18–19-åringar av skådespelarlöftet Nina, den förhoppningsfulle dramatikern Konstantin, löjtnantsdottern Masja, som här helt enkelt är en kompis, och skolläraren Semjon, som i stället får jobba på en kexfabrik.

Manusbearbetningen är gjord med en självkänsla som genomsyrar hela uppsättningen: det finns ingen tvekan i den, och inga lösa trådar. Man har varsamt bevarat Tjechovs balans mellan rollfigurerna, som alla känns lika viktiga för pjäsens innehåll.

I fokus står de ungas darriga, postgymnasiala steg in i framtiden. Det är så mycket förvirrad längtan att ens gamla hjärta nästan brister av minnena som poppar upp: längtan till staden, efter att bli sedd och erkänd, och mest av allt efter Kärleken med stort K.

Som ofta på Backa har ensemblen arbetat med en ung referensgrupp, och kanske har det bidragit till att gestaltningen blivit så klockren.

Tjechovs tragiska kärleksringdans blir riktigt trovärdig i gymnasieåldern. Särskilt griper Anna Harlings Masja, som så älskar Bahador Foladis depressivt självupptagne Konstantin, och som super sig full för att försöka gilla Semjon i stället och äntligen få lite tillbaka.

Vuxenvärldens närvaro representeras av de självförverkligades egocentrism och den oförverkligades generositet. Maria Hedborg genererar skickligt lika delar komik och iskyla – ibland i en och samma replik – som skådespelerskan Arkadina. Relationen mellan henne och sonen Konstantin är ett drama i sig. Laurence Plumridges varme morbor Sorin är hennes uppgivna motpol. Och ingen kan rädda den förhoppningsfulla Nina (Bahar Pars) ur författaren Trigorins (Rasmus Lindgren) klor.

Det mesta stämmer i Måsen: skådespeleriet, ljussättningen, den somriga scenografin. Backa har uppenbarligen flyt efter hyllade Brott och straff förra hösten. Det enda jag måste invända mot, en gång för alla, är den tjatiga repliken ”du fattar ju ingenting!” Den är ett arv ända från 70-talets socialrealistiska ungdoms-tv, och den var inte särskilt realistisk ens då.

Malin Krutmeijer