Virtual reality-dans i trans

Cecilia Djurberg ser Kungliga Balettens Half Life i VR

Foto: Sebastian Lönberg
Cecilia Djurberg ser virtual reality-versionen av Sharon Eyals Half Life på Kungliga Operan
TEATER

Många vill hänga med på virtual reality-tåget, men vissa satsningar gör mig skeptisk. Som när nyhetsmedier tror att alla skulle vilja dra på sig VR-headset för att få sina dagliga doser av nyheter, bara för att det råkar vara tekniskt möjligt.

För konstnärer med talang för att matcha form med innehåll tror jag däremot att det finns mycket intressant att utforska med denna teknik.

Så det är med nyfiken entusiasm jag kliver in i Kungliga Balettens allra första virtual reality-produktion.


Särskilt spännande då dansen är signerad den israeliske koreografen Sharon Eyal. Hennes moderna formspråk lockar mig ofta att göra jämförelser med robotar och när hennes Half Life hade scenisk urpremiär våren 2017 liknade jag upplevelsen vid en klubbkväll. Mycket på grund av Ori Lichtiks medryckande, pulserande dansmusik som förstärkte koreografins transliknande känsla.

Produktionsbolaget Robert & Roberts VR-adaption fångar den fint. Här befinner jag mig uppe bland dansarna på Kungliga Operans scen, och svävar i vissa sekvenser ovanför dem. Det är inte så svindlande att jag blir snurrig, men en lätt släng av scenskräck infinner sig när den cyborgliknande ensemblen i sina hudnära trikåkostymer närmar sig i klunga, pekar och stirrar.


Man kan säkerligen göra mer avancerad VR-scenkonst än så här, men även om detta verk är att betrakta som dansade baby steps i tekniken erbjuder det en intressant möjlighet att närstudera steg och rörelser i nya vinklar.

ARTIKELN HANDLAR OM

Scen

Dans

Robotar