Parodi på tragedi

TEATER

CLAES WAHLIN ser Teater Tribunalen fira tio år med mastodontpremiär

Foto: Veronica Björnstrand, Sara Isaksson, Carl Johan Öström, Hans Sandquist, Benjamin Moliner, Rasmus Slätis och Frida Röhl i "Orestien".

Jag tror att två betingelser har präglat Teater Tribunalens och Richard Turpins uppsättning av Aiskylos Orestien.

Främst det att man med god rätt kan läsa de tre dramerna som en historia om demokratins födelse, hur den för Aiskylos samtida kampen i mitten av 400-talet fKr mellan oligarki och ett slags demokrati problematiserades som bara den tidens greker visste hur: som tragedi.

Den andra betingelsen är Emil Zilliacus över åttio år gamla översättning. Med ett språk som förmodligen inte ens alltid är begripligt för dagens publik, förutsätter dessutom Aiskylos täthet i sig att man är bekant med historien och dess gudar och människor.

Således har stor vikt lagts vid den sceniska begripligheten. Teater Tribunalen har ju odlat en uppfordrande estetik där inte minst rösten hos de enskilda skådespelarna har varit viktig. Detta kommer här väl till pass.

Utan att distrahera sker det mesta på scenen i syfte att klargöra.

Ensemblen, utstyrd ungefär som en teaterensemble som framförde grekisk tragedi när Zilliacus översättning var färsk, låter spelstilar blandas, ett högt, deklamatorisk tilltal i Agamemnon bryts vartefter ned till förmån för komiken. Inte minst i sista delen, Eumeniderna, där de gläfsande hämndgudinnorna uppträder som något slags muterade varelser från en mer modern fantasytrilogi, medan Apollon och Athena guldpudrade och gudalikt teatraliska verkar lånade från någon lika romantiserad som museal barockopera.

Det handlar givetvis om att den berömda omröstningen, som skall fria eller fälla Orestes, den siste i den nedärvda blodshämnden, i Turpins värld är ett klassdrama. Gudar och människor står mot varandra, som över- och underklass. Detta är dessvärre inte riktigt sant, men fungerar kanske som en modern metafor för det paradigmskifte (vilket publiken upplyses om i en Verfremdungsscen) som Aiskylos problematiserade.

Parodin slår så åt alla håll, och då har vi kommit ganska långt från första delen, Agamemnon, som märkligt nog är den del som här fungerar bäst. Mot Dror Feilers metalliska ljudmattor reser sig körens halvsjungande och snyggt fördelade stämmor, poesin går inte att skilja från filosofin och den avskalade, symmetriska scenografin beaktar Aiskylos arkitektoniska pjäsbygge.

När människorna sedan vartefter får avlösa gudarna, i stället för att förbli det kraftfält de är i originalet, glider spelet allt mer isär; vad som inledningsvis var sceniska lösningar blir till upptåg. Förvisso behålls kraften från Agamemnon i Lena Nyléns magnifika Klytaimestra, Frida

Röhls starka Körledarinna eller Sara Isakssons koncentrerade Elektra. Att Carl Johan Öström ska göra Orestes en smula vek, eller Jakob Höglund en smått fånig Athena (en av ett fåtal feministiska piruetter), är väl i led med klasskampen, men när kraften tas ifrån Zilliacus Aiskylos återstår endast melodramen.

Speltid: 6 tim 10 min

Teater

Claes Wahlin