Ett Vasalopp i sängen med ohämmad lust

Kungadotterns erotiska eskapader tar plats på scen

Av: Cecilia Djurberg

Publicerad:
Uppdaterad:
Amanda Gordon och Johannes Lönnå i ”Cecilia Vasa” på Strindbergs Intima Teater.
Foto: Per Bolkert
Amanda Gordon och Johannes Lönnå i ”Cecilia Vasa” på Strindbergs Intima Teater.

I år är det 500 år sedan Stockholms blodbad ägde rum och Gustav Eriksson inledde sin färd mot makten via Dalarna. På Strindbergs Intima teater uppmärksammas detta i höst med ett teatralt Vasalopp som följer välkända spår av maktstrukturer.

Knappt har grymma Thérèse Brunnander hunnit lägga undan Gustavs stridsyxa i Joakim Stens moderniserade monolog förrän kungadottern Cecilia Vasa tar för sig i ett nyskrivet, musikaliskt lustspel på samma scen.

Det börjar pang på rödbetan med Cecilia på rygg i grön ryschig långklänning som ropar ”Ta mig!” Därefter betar hon av ett koppel av älskare på bara en timme, till brodern Erik XIV:s fördömande fasa.


Precis som Strindberg förhåller sig Amanda Gordon med en god portion konstnärlig frihet till det historiska i sin framställning av den passionerade skandalprinsessans kärleksliv. I övrigt har detta stycke, som både skrivits, regisseras och framförs av Gordon själv, inget med Strindberg att göra. Men bjuder desto mer intimitet och går helt i linje med scenens konsekventa arbete för att lyfta fram kvinnor som på olika vis glömts, förtryckts och åsidosatts i den manliga historieskrivningen.

Här spelas alla män av Johannes Lönnå, med undantag för när en uppblåsbar knulldocka rycker in som älskare. Duon släpper lös ett komiskt kartotek av röster och dialekter och Cecilias starka drifter färgar av sig i formen. Hon begär och styr sin motspelare, som bokstavligen får ligga i. Därtill lyckas Lönnå smeka pianot med kärleksfulla händer.


Publiken flirtas med frustande spel, språkliga och musikaliska anakronismer, och golvas av Amanda Gordons starka sångröst. Min inre surgubbe, som ofta muttrar över yngre skådespelares slappa inställning till det fysiska hantverket, inte minst det vokala, håller nu käft och harklar sig bara diskret när Gordons teatrala frasering emellanåt tangerar manér. Men det är en randanmärkning när så pass nyutexaminerade skådespelare lyckas angripa ett allvarligt ämne som sexuellt förtryck med så här förlösande burlesk talang.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.