En Hamlet biter i gräset

Publicerad:
Uppdaterad:

Det årligen återkommande projektet Shakespeare på Gräsgården i Vadstena vänder sig mot vad man kallar De Häftiga Konceptuella Lösningarnas tid, och anför som motgift skådespelarkonsten och den rena berättelsen. Hamlet, sommarens pjäsval, spelas på en enkel träscen mot en röd tegelvägg. Fyra stolar, fyra smäckra kolonner och Johanna Lovéns vackra dräkter i korsningen mellan modernt snitt och elisabetanska detaljer skapar en spartansk suggestivitet.

Pjäsen är, som ofta, något nedstruken och Britt G Hallqvists säkra översättning vid enstaka tillfällen uppdaterad. Omsorgen är av pedagogisk art, replikerna skall bottna i varje stavelse vilket ger ett spel som i varje fall är pregnant och, ja, enkelt.

Men på vägen, som dessvärre blir en smula flack vartefter, försvinner ett och annat som hade kunnat göra färden mer spännande. Det tydligaste exemplet är Ofelias självmord. Strax innan dådet framträder hon i en slags drömscen där Hamlet, Laertes, Polonius och Claudius mumlar sina manliga krav.

Att patriarkatet är orsaken till hennes död är inget nytt, men denna oro över att hennes död saknar motivation har fått en paradoxal pendang i uppsättningen. När Laertes vid sin avfärd i första akten förmanar henne, så reagerar Ofelia som en modern ung kvinna, det vill säga hon hävdar med ett milt överseende sin självständighet i stället för att, som hos Shakespeare, lyda.

Om regin hade accentuerat hennes underordnade ställning skulle ingen kommit på idén att lägga in drömscenen. Motivationen hade varit glasklar och Inga Onns skådespeleri hade varit uppgiften vuxen.

På liknande vis, om än inte lika markerat, så möter publiken en rad solister, ofta utmärkta, som Jan Tiselius vars Claudius elegant går från trygg nybliven regent till desperat hämnare, eller Sten Elfströms Polonius som inte utan skicklighet

balanserar mellan hovfåne och kärleksfull far. Pontus Plaenges prins Hamlet är mest en spelevink, ofta välspelande sådan, men utan det filosofiska djup som ska få oss att tro på att det är något särskilt ädelt hjärta som spricker i slutscenen.

Man saknar således en dirigent som dragit ihop de olika stämmorna till en fungerande orkester. Skådespelarkonsten i all ära, men när det gäller Shakespeare så krävs det faktiskt en läsning av tillräckligt djup för att veta vilka

teman som man vill framhäva. Hamlet Hämnaren eller Hamlet Teatermakaren? Den dysfunktionella familjen eller det ruttna samhället?

Möjligen skulle ett och annat klargörande nå teaterscenen, om man i stället för att (än en gång) hänvisa till

Harold Bloom anförde en eller annan Shakespeareforskare. Inte minst pjäsernas pjäs karakteriseras ju av den tveeggade välsignelsen att vara så överfull av allt mellan himmel och jord att ingen uppsättning i världen kan rymma mer än en handfull av denna rika mull.

Teater HAMLET

Claes Wahlin

Publicerad:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.