Ett suicidalt teaterkaos

Barbro Westling ser ”Ett självmords anatomi” i Malmö

avBarbro Westling

TEATER

Foto: EMMALISA PAULY
”Ett självmords anatomi” i Malmö.

Kan viljan att begå självmord sitta i kroppen, kan det vara ett biologiskt arv?

Frågan ägnas i dag en hel del forskning. Självmord är vanligare i vissa familjer och det finns genetiska samband vad gäller depressionsbenägenhet och impulsivitet. Social ärftlighet, trauman och livshändelser är faktorer som kan förstärka sårbarheten. Men hela frågan är komplex.

Det har inte fått brittiska dramatikern Alice Birch att avstå. Hon exemplifierar snarare tanken om ärftligt självmord i den pjäs som 2017 gjorde stor succé i London. I regi av Suzanne Osten har Ett självmords anatomi nu Skandinavienpremiär på Malmö stadsteater.

Den eleganta och ständigt rökande modern (Sandra Stojiljkovic) skär upp handlederna och låter badvattnet forsa i en urscen som efter sig lämnar total inre upplösning. Hon väntade in att dottern skulle bli tillräckligt gammal, men Anna klarar sig inte ändå.


På scen är förloppet inte kronologiskt, utan allt pågår samtidigt. Mamma Carols klaustrofobiska hemmafrutillvaro på 1960-talet, dotter Annas (Karin Lithman) kamp mot drogberoende på 1980-talet och dotterdotter Bonnies (Monica Wilderoth) tunga arv som läkare i nutid. Till sist får det henne att bönfalla om sterilisering, trots att hon inte har sex med män, för att arvet ska ta slut med henne.

Som regissör har Osten ett särskilt sinne för sceniskt kaos och på Intiman firar det visuellt och skådespelartekniskt triumfer. Det växlas roller och Rikke Juellunds tre stora tomma metallramar används till dynamiskt max i fysisk aktion, till trummor och elgitarr som ingår live.

Det är en dramatiskt strikt struktur av situationer och ensamt tal där kvinnornas röster sammanfaller i återkommande repliker kring att sjunka, försvinna i mörkret, i ”förlåt”, ”bebis”, ”nej”. Omgivningen av rädda och oförstående är där, men faller liksom undan i konventionellt och förväntat.

Detsamma gäller läkarna. Döva för kvinnornas protester utför de upprepad elchocksbehandling och blir karikatyrer för antipsykiatri. Vore det inte för att ens uppmärksamhet är så inriktad på att hänga med, skulle det hela faktiskt kunna kännas ensidigt.


Eftersom det handlar om självmord söker vi efter förklaringar och på så sätt är den kaotiska sceniska formen kongenial. För känslan av att något viktigt sägs samtidigt som något annat, att man missar eller helt enkelt inte hör, blir så frustrerande påtaglig.

Det är imponerande hur allt detta äger rum och samtidigt är det, som sagt, frustrerande.

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater

Scen