Vintage Lars Norén på Dramaten

Claes Wahlin ser en välspelad ”Höst och vinter”

Foto: Sören Vilks
Ingela Olsson och Alexandra Rapaport i ”Höst och vinter”.
TEATER

När man läser Noréns borgerliga dramatik så går det nästan exakt att säga vilket årtal den är skriven. Det handlar inte bara om tidsmarkörer, utan om hur människorna talar, vilka uttryck de använder. I Höst och vinter från 1989, som nu har fått premiär på Dramaten, så har man ersatt tidsmarkörerna från då med nya från nu.

Samtidigt projiceras på Rufus Didwiszus vita väggar i det borgerligt inredda hemmet då och då skuggor av familjen; som går 1989 års familj igen 2018. Stefan Larsson ger oss också ett nedtonat spel, replikerna faller inte som kvicka pisksnärtor, snarare med viss fördröjning, väluppfostrade. Endast i några scener i den andra akten lossnar polityren med några desperata utfall.


Den traditionella middagen hemma hos Margareta och Henrik med sina båda döttrar Ewa och Ann på besök är en typisk Norén-uppgörelse. Ewa den framgångsrika, välbärgade med man och hus i Stocksund, den socialt och ekonomiskt misslyckade, ensamstående mamman Ann, har ett slags korsvisa relationer med sina föräldrar. Ann dyrkar pappa, som i sin tur dyrkade sin mor. Dyrka ska här utläsas som bindningar av inte helt hälsosamt slag. Ewa har sina spöken, ett bokstavligen sterilt äktenskap. Till viss del är Ewas liv en upprepning av sina föräldrars.

Vad som blir tydligt så här trettio år efter urpremiären är den dramatiska konstruktionen, hur Ann är katalysatorn för uppgörelserna och bekännelserna, uppgörelser som i sin tur är modellerade efter psykoanalytiskt mönster.

Även om familjestrukturen och alla dess intrasslade förbindelser ännu äger viss giltighet, så avslöjar språket pjäsens hemmahörighet i det sena 80-talet. Noréns senare dramatik har så att säga avskaffat, eller överträffat, hans tidigare. Så konverserade man då, i dag skulle föräldraparet liksom döttrarna ha fått ett annat språk.


Kanske är Höst och vinter på gränsen till att bli en modern klassiker, men ännu inte tillräckligt gammal för att kläs i sin originalkostym. Samtidigt får den publik som inte såg Norén då, en möjlighet att höra hur det lät.

Ensemblen är nämligen mycket bra. Ingela Olssons behärskade fasad som Margareta, Alexandra Rapaports Ewa som den ytliga, duktiga flickan men som stundtals bryter ihop och blir liten igen eller Livia Millhagens arga, rebelliska och uppgivna Ann, alla kring Hans Klingas reserverade Henrik, den introverte fadern som helst är tyst eller går sin väg.

Tiden går, men familjens dysfunktioner består.

ARTIKELN HANDLAR OM