Drömmar bakom sandsäckarna

Amelie Björck ser ett drama om krigets lidande

Foto: © CARL THORBORG
Johanna Lazcano, Elmira Arikan och Alma Pöysti i Frontens gryningsfärg på Stockholms stadsteater.
TEATER

Några ord från Mustafa Cans SvD-reportage från det IS-belägrade, söndersmulade och till sist befriade Kobane kommer tillbaka. Det handlade om att människan alltid är större än kriget, större än sitt lidande. Den sanningen bevisas när hans intervjuer nu har blivit en debutpjäs om fyra kvinnliga soldater några kilometer från fiendelägret.

Kriget har inget kvinnligt ansikte hette Svetlana Aleksijevitjs monumentala röstverk om kvinnliga sovjetsoldater, som härom året fick scenisk form. Cans drama är i jämförelse en miniatyr, men besläktad. Att vara kvinna i krig är att riskera särskilda sorters motstånd från fäder och bröder som menar att soldatlivet förstör döttrarnas och systrarnas kvinnovärde. Därtill särskilda sorters tortyr vid fångenskap – den vetskapen blir skräcken och sporren i kampen.

Ur könsperspektiv hade en tydligare lokal förankring av Frontens gryningsfärg varit intressant: de kurdiska soldatkvinnornas kamp verkar ju faktiskt ha satt spår i den politiska könsrepresentationen i syriska Kurdistan. Can väljer i stället att tona ner miljön, Kvinnornas Försvarsenheter YPJ nämns inte ens. Siktet är inställt på det lilla sociala livet och de stora existentiella frågorna.


Texten har det där återberättande draget som så mycket teater just nu, i roman- och dokumentäradaptionernas tid. De tungt militärutrustade kamraterna, fint spelade av en trygg ung ensemble, lassar sandsäckar och utbyter drömmar om saftiga ugnsrätter och sin egen död. Men mycket berättas i form av brev eller minnen rakt ut mot publiken, utan elaborerat skådespeleri.

Somligt är brutalt, som minnet av soldaten som svärande över en slö kniv skar huvudet av en man och placerade det framför hans lille son med uppmaningen att lägga en fotbollsstraff.

Föreställningen exponerar men tämjer också det fruktansvärda genom den litterära formen. Helheten skapar en välordnad rytm mellan illustrativa handlingsscener och bildstarka, poetiska monologer.

Astrid Menasanch Tobiesons regi fungerar fint men tänjer inga gränser. Hon låter inte scenspråket bli lika obehagligt eller obegripligt som de skildrade erfarenheterna kan vara. Jo förresten: i ett par oväntade granatsmällar.


Föreställningen månar om publikens förståelse – och kanske är det just så man bäst närmar sig det svåra? Så många människor som i vardagen går tysta och bär på detta slags krigsminnen, kvinnor som män. Så många som är okunniga om vad vi kan lyssna efter eller fråga om. Osäkra på vad som går att dela.

FAKTA

TEATER

»  Frontens gryningsfärg

av Mustafa Can

Regi: Astrid Menasanch Tobieson

Scenografi: Lars Östbergh

I rollerna: Alma Pöysti, Odile Nunes, Johanna Lazcano, Elmira Arikan, Katja Kudinoff, m fl

Scen: Stockholms stadsteater, Lilla scenen

Speltid: 1 tim 40 min