Ett sexdockhem

Mikaela Blomqvist ser Nora skickas runt mellan männen

Foto: OLA KJELBYE
Henrik Ibsens Ett dockhem i regi av Yana Ross på Göteborgs stadsteater
TEATER

Medellängden för ett äktenskap i Sverige i dag är cirka elva år. När det i slutscenen blir dags för Nora att lämna sin Torvald i Henrik Ibsens Ett dockhem har de varit gifta i åtta. Vad kan då stå på spel i en modern version av pjäsen?

I sin nytolkning ger oss regissör Yana Ross en historia om en övre medelklasskvinna som tröttnar på att sexualiseras och som vill göra slut med patriarkatet som helhet.

Ross har skalat av ordentligt i rollistan och låter Gizem Erdogans Nora spela mot ett koncentrerat kollektiv av män. De har lärt känna henne och varandra under studieåren på Handels där Torvald (Jesper Söderblom), Noras ostyrige bror Krister (Mattias Nordkvist) och Noras expojkvän Nils (Logi Tulinus) bildade en gemensam vokalensemble. Nu är det jul och Nils och Krister kommer på oinbjudet besök. På plats är redan Johan Grys Doktor Rank, Noras uppvaktare och Torvalds terapeut.

Stämningen är vagt incestuös och värre skall det bli.
Kontrasten mellan borgerligt modernt hem och absurt kostymerad sadomasochism är sedan länge en trött teaterkliché. Detsamma gäller för de filmkamerorna som strax bjuder på närbilder av Torvalds blöta skrev i knäbyxor av grön spandex. Inredningen i scenograf Zane Pihlstroms hem är väntat stilren med ljusa färger, öppen planlösning och kakelugn. Fönstren som går från golv till tak signalerar lika mycket bur som lyxig villa. I en diskret, dyr fåtölj sitter Rank och ser på när Torvald knullar Nora i en diskret, dyr soffa.

För den Nora som bebor Ross hem är först och främst en sexdocka. Ömsom flickaktigt undergiven, ömsom dominatrix med piska och pornografisk snövitkostym skickas hon gladeligen runt mellan männen för att reglera deras begär till varandra. Grabbgänget stormtrivs, tills Nora plötsligt bestämmer sig för att träda ur de gemensamma fantasierna och försöka bli en människa.

Erdogan spelar Nora med tonsäker humor och okonstlad uppriktighet. Ändå är det svårt att sympatisera med henne. För vad är det egentligen Nora riskerar här?

När Elfriede Jelinek tog sig an Ibsens pjäs i Vad som hände efter att Nora lämnat sin man 1979 lät hon Nora konfronteras med kapitalismen och fabriksarbetet. Ross ger oss i stället en Nora med juristexamen som lämnar barnen med nannyn och går i väg för att hitta sig själv. I en scen som ska vara känslosam önskar Nora sig hundra år utan män.

Själv önskar jag mig hundra år utan onödigt sex och onödiga filmkameror på den svenska teaterscenen.

ARTIKELN HANDLAR OM