Välspelad häxjakt på dansk pedofil

Men man kan lika gärna nöja sig med Vinterbergs film

  Lisette T Pagler och Erik Ehn i Thomas Vinterbergs ”Jakten” på Stockholms stadsteater.
Lisette T Pagler och Erik Ehn i Thomas Vinterbergs ”Jakten” på Stockholms stadsteater.

När mina barn var små drabbades deras förskola av en pedofilhistoria. Till skillnad från storyn i Thomas Vinterbergs prisbelönta film Jakten, som kom några år senare, fanns det i vårt fall goda grunder för barnens utsagor. Men också vissa likheter i det att personalens dåliga hantering av fallet fick allvarliga konsekvenser. Om än på olika vis.

Nu har Eirik Stubø iscensatt en textnära och realistiskt välspelad teateröverföring av Vinterbergs film på Stockholms stadsteater.

Ensamstående Lucas, som redan kämpar med att få träffa sin son och sen anklagas för sexuella övergrepp mot barn på förskolan där han jobbar, spelas med förtjänstfull, realistisk förtvivlan av Erik Ehn i samma frisyr som Mads Mikkelsen har i filmen. Även lilla ledsna Klara, som på premiären spelas imponerande säkert av Lise Wulff, är porträttlik sin filmförlaga.

Det är hennes fantasifullt utflugna ord som snabbt orsakar lavinartad panik och hastigt greppade högafflar på byn. Något som i teaterversionen sker ännu mer utanför bild än i filmen.

Erlend Birkelands scenrum med stilsäkert ljus av Ellen Ruge har i sin tur tydliga släktskap med andra Stubø-uppsättningar. Filmprojektioner över hela fondväggen indikerar tid och rum (likt hans Tiden är vårt hem på samma teater, med delvis samma ensemble). Småbarnsstolar, julgran och snöfall förstärker realismen, medan försänkningar i fond och golv öppnar fysiskt för sömlösa entréer och sortier alltmedan Lucas liv rasar samman.

Tio år har nu gått sedan filmen kom. Sedan dess har problematiken med att ta lagen i egna händer och bedriva rättsosäkra häxjakter utifrån moraliska och känslomässiga drivkrafter eskalerat ytterligare på internet. Detta lämnar Stubø därhän, men är förmodligen en tanke i kulisserna medan filmens manus följs snudd på line by line på scenen.

Jazzig loungemusik och minst tre Bowie-låtar lägger dessutom en estetisk feelgood-atmosfär över häxjaktsstämningen, samtidigt som den kraftiga betoningen på Lucas oskuld underordnar förståelsen för den otroliga panik som kan drabba föräldrar som inte sitter lika tryggt och bekvämt som publiken, med facit om vad som egentligen har hänt.

Utöver fin personregi och utmärkt samarbete på scenen med den förtjusande teaterhunden Dansa, tillför Stubø alltså inte mycket som filmen inte redan sagt. Bara slutet är aningen mer öppet på teatern. Så har man sett den danska filmen kan man gott spara in på teaterbiljetten. Och tvärt om.

Publisert:

LÄS VIDARE

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.