Kungliga Operan

Fega renar och gnistrande svärd

Sceniskt snygg smällkaramell på Kungliga Operan

Av: 

Claes Wahlin

Frida Johansson som Gerda och  Lennart Forsén som renen Bä i ”Snödrottningen” på Kungliga Operan.
Frida Johansson som Gerda och Lennart Forsén som renen Bä i ”Snödrottningen” på Kungliga Operan.

TEATER

Höstens andra barn- eller familjeföreställning på Kungliga Operan framförs på stora scenen, Benjamin Staerns Snödrottningen. Det är en dryg timme om gott och ont, kyla och kärlek, efter H C Andersens berömda saga. Föreställningen är en scenisk snygg smällkaramell, allt från Snödrottningen (Susanna Stern) som seglar ner från taket med ett lysande issvärd medan orkestern stämmer upp isande klanger, till David Risbergs kråkutstyrda Kråkan och den fluffiga, men ganska rädda Renen Bä (Lennart Forsén).

Hela salongen blir emellanåt ljussatt som ett snöfall och Blomstergumman (Ivonne Fuchs) träder in i en prunkande trädgård med ett bord dignande av bakelser, allt för att hålla kvar Frida Johanssons Gerda i sökandet efter sin försvunna Kaj (Wiktor Sundqvist), vars hjärta har kylts till känslokall is av Snödrottningens splitter. Johanssons Gerda är den som bäst håller uppmärksamheten i sin längtande iver att finna Kaj, mellan hopp och förtvivlan når hon ut en bra bit över scenkanten.


Om här ska invändas mot något så är det att en del scener går lite väl raskt, den yngre publiken må vara van vid diverse digitala höghastighetsklipp, men just därför kan det vara en poäng med att låta en del scener vila. De stämningar som målas upp hade gärna fått dröja kvar.

Staerns musik lånar friskt från musikhistorien utan att lägga alltför mycket till rätta för unga lyssnare. Även där kunde klangerna fått vila emellanåt, operans tempo är trots sitt korta format högt. Likväl är det en julföreställning av god klass. Staern, kan det tilläggas, ägnas för övrigt Konserthusets Tonsättarweekend i april.

Höstens första barnföreställning, Station Illusion, var, som ofta, en barockopera – men på Rotundan, riktad mot den yngre publiken. Det var en fin föreställning, där musik av Jean-Baptiste Lully och Marc-Antoine Charpentier med text av bland anda Molière fick skilda sceniska uttryck: akrobatik, commedia dell’arte och talteater. Faktum är att föreställningen var ett smakprov på hur Molière faktiskt framfördes på sin tid – med musik av just nämnda kompositörer.


Trist är det att barockoperan tycks stanna på Rotundan, till skillnad från resten av Europa, där barockoperan sedan flera decennier är självklar på repertoaren. Här får vi nöja oss med Drottningholmsteatern och Vadstena-Akademien på sommaren. Det är långt till Paris, om man säger så.

Men nu är det jul och synd att klaga (ett tag).

ANNONS

Njut av över 500 000 ljudböcker - prova BookBeat gratis i en månad!

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Kungliga Operan

Molière

Hans Christian Andersen