En föreställning att bara tacksamt ta emot

Claes Wahlin: Dramatens ”I väntan på Godot” är som musik – som cool 50-talsjazz

avClaes Wahlin

Foto: Sören Vilks
Johan Ulveson och Jonas Karlsson briljerar i Karl Dunérs uppsättning av ”I väntan på Godot” på Dramaten.

När teater är som bäst, har den samma egenskaper som ett väl framfört musikstycke. Man lämnar analysen bakom sig och tar tacksamt emot föreställningen. När det gäller klassiker så krävs det vanligtvis att varje tid sätter sin prägel på pjäsen, oftast helt enkelt genom att pjäsen innehåller motiv eller konflikter som plötsligt är aktuella. Det kan vara ondskan hos Shakespeare, kvinnofrigörelsen hos Ibsen eller spaning efter en svunnen tid hos Tjechov.

Jag tror att Samuel Beckett är ett undantag här. Att döma av Karl Dunérs magnifika iscensättning av I väntan på Godot, så blir denna förunderliga pjäs en levande klassiker genom att spela den exakt efter dramatikerns anvisningar. Som alltid när Dunér tar sig an Beckett får vi ett slags bokstavliga iscensättning, men ofta med en försiktig accent. Jag minns Lyckliga dagar på Dramaten, där de irländska referenserna med små, subtila medel pekades ut.

Med ”I väntan på Godot” så är det textens rötter i stumfilmens komik som får företräde, naturligtvis med små, ja, beckettska medel. Estragon och Vladimir har vitsminkade ansikten. De bär varsin halva av varandra kostymer, vilka skiftas efter paus. Scenografin är enligt anvisningarna. En låg kulle med ett naket träd. Efter paus ska trädet ha fyra eller fem löv. Dunér tyckte det räcker med tre.

Samspelet sitter, till skillnad från kostymerna, som skräddarsydda och föreställningens andning är ett föredöme

Utan Jonas Karlssons Estragon eller Johan Ulvesons Vladimir hade likväl uppsättningen inte klarat sig. Det är här föreställningen blir musik, cool femtiotalsjazz. Båda vet att fälla repliker som domesticerade huggormar, pauserna är lika exakta som mimiken och de koreograferade rörelserna. Samspelet sitter, till skillnad från kostymerna, som skräddarsydda och föreställningens andning är ett föredöme. Varje scen, eller ofta bara ett kort replikskifte, sker som för första gången, vilket är en dramatisk ironi av mått eftersom både Estragon och Vladimir har problem med minnet.

Inget ont om Torkel Peterssons domderande Pozzo eller hans bärare Lucky, Per Svensson som står blickstilla längre än de flesta klarar av, ja, till och med den Pojke som annonserar att Godot kommer först i morgon, Victor Esphagen, gör en oklanderlig insats.

Visst kan man fundera över alla referenser utöver de som går till slapstickstraditionen och Helan och Halvan. Här finns filosofi, irländska reminiscenser eller allusioner till Shakespeare och andra författare. Men det blir denna gång en överloppsgärning. Som publik kan jag låta allt ske lika omedelbart som de båda luffarna lever sina liv och lämna tänkarmössan i garderoben tillsammans med gravallvaret.

ARTIKELN HANDLAR OM