En tsar full av tvivel i renodlad urversion

Lennart Bromander om ”Boris Godunov” på Göteborgsoperan

Foto: Mats Bäcker
Tomas Lind som Sjujskij och Clive Bayley som Boris Godunov.

avLennart Bromander

TEATER

I Peter Konwitschnys uppsättning av Modest Musorgskijs Boris Godunov renodlas operans centrala tema om folkets förhållande till makten. Det är i och för sig normalt i detta den ryska operans portalverk, men inte just på detta sätt.

Redan i sin legendariska Hamburguppsättning av Lohengrin lyfte regissören fram hur lätt ett folk kan manipuleras och förvandlas till mobb. Så beter sig det ryska folket också här, en lättledd pöbel, som låter sig förledas via materiella mutor – en scen utgörs av groteskt gyllene konsumtionsorgie. Någon djup rysk folksjäl finns knappast att hämta hos detta folk. Göteborgsoperans kör sköter sig ypperligt; Peter Konwitschny är suverän på att regissera körer. Hans skepsis mot folket som agerande kollektiv är, får man anta, grundad i de tyska erfarenheterna från trettio- och fyrtiotalen.

Boris själv är här heller inte den skuldridne tsar med barnamord på sitt samvete, som han vanligen framställs som. För Clive Bayley med mjukt och vackert klingande bas är Boris tvekan att ta emot tsartiteln verkligen äkta, ingen tom politikergest. Han rids av svåra tvivel på sin egen kompetens för det orimligt svåra uppdraget, och när han från intriganter och mobb också beskylls för barnamord blir det för mycket. Men han dör inte som brukligt utan tar på sig hawaiiskjorta och panamahatt, flyr fältet och klättrar ner i orkesterdiket. Som vacker slutvinjett ser vi hans två barn Fjodor och Xenia omfamna varandra, med skäl oroliga inför framtiden.

Som mått på den allmänna politiska omognaden utgör en kasperteater dominerande scenrekvisita.

Som alltid nu för tiden är det den så kallade urversionen av operan som gäller. Den är kortare och klangligt kärvare än senare bearbetningar. Den kärvheten lyfter dirigenten Leo Hussain fint fram i orkestern. Boris själv är alltså inte så dominant som han oftast brukar vara, vilket ger utrymme åt andra i den stora rollistan. Johan Schinkler är briljant som den försupne tiggarmunken Varlaam, och ytterligare en bas, Mats Almgren, mullrar med tyngd som munken Pimen. Utmärkt också Joachim Bäckström som den falske tronpretendenten, även om hans roll blir kraftigt reducerad, när inte Polenscenen är med.

Den drygt två timmar långa föreställningen spelas utan paus, men ändå går ridån ner följt av en kortare paus mellan alla sju scenerna. Det stör kontinuiteten, och sådant brukar inte behövas med modern scenteknik.

ARTIKELN HANDLAR OM

Opera