Tartuffe vänd upp och ner

Claes Wahlin om komedin som blev en tragedi

Foto: Sören Vilks
Mirja Turestedt, Magnus Roosmann och Magnus Ehrner i ”Tartuffe” på Dramaten.
TEATER

Skandalen kring Molières Tartuffe är den franska teaterhistoriens mest uppmärksammade. Tre versioner krävdes innan censuren upphävdes. Förmodligen var det inte i första hand Ludvig XIV:e som reagerade, utan den katolska kyrkan som låg i fejd med de stränga jansenisterna.

Bråket ekade i Europa, till och med ex-drottning Kristina försökte, förgäves, komma över ett exemplar av den förbjudna pjäsen, den som då hette Tartuffe, eller hycklaren. Den sista versionen fick namnet Tartuffe, eller bedragaren, med den länge omstridda slutscenen där konungen kliver in som en deus ex machina och ställer allt till rätta.


I dagens sekulära samhälle är det svårt att göra dramatik av det som en gång ledde till censur. På Dramaten har Staffan Valdemar Holm valt en helt annan väg. Här finns ingen hycklande Tartuffe som steg för steg demaskeras. I stället är det Orgons familj som har fastnat i sina masker.

Bente Lykke Møllers eleganta, gråtonade scenrum har två soffgrupper, en gustaviansk och en modern. Familjen sitter utspridd, tystnad råder och inger ser på någon annan.


Den här familjen är inte någon lycklig familj, och det beror inte på att Orgon är så förtjust i Tartuffe. Här finns andra problem, kärleken till pengar är större än den till de nära. Alla är klädda i moderna kläder, men i lite olika stilar, som ser vi representanter från olika skikt i den översta samhällsklassen.

Orgon, oerhört välspelad av Magnus Roosmann, är en man som har utsett självbehärskningen till främsta dygd. Över huvud taget så tycks mansrollen hos personerna kommit till vägs ände: Michael Jonssons elektriskt hyperaggressive Damis, Johan Holmbergs Cléante, som adlat förnuftet till
sin högsta princip, Simon Reithners Valère som inte förmår backa en millimeter inför sin älskade Mariane.


Om Tartuffe hos Molière är den som håller masken för att till slut tappa den, så är han i denna uppsättning den ende som inte har någon mask. Alla andra män tappar vartefter sina masker, och till skillnad från Tartuffe, som trots allt döljer någon, om än en hycklare, så är det tomt bakom de övrigas masker.

Emma Broomés Mariane är en bortskämd tonårstjej renons på tålamod, medan Mirja Turestedts Elmire vartefter slutar uppmärksamhetshosta och söker rädda familjen; så även Dorine (Hulda Lind Jóhannsdóttir), husjungfrun, som anstränger sig för att få rätsida på denna dysfunktionella familj.

Magnus Ehrners nedtonade Tartuffe, klädd i säckiga, svarta klädtrasor, är stillsam och begär egentligen inget, utan tar emot först när han inte tycks ha något val: pengar, hus eller sex. Att han i denna uppsättning tar över Oregons alla tillgångar, inklusive dottern Mariane, kan ses som ett skräckscenario för en familj som gör dessa val.


Och om nu de fysiska krumbukterna ibland dras några varv för mycket, eller om denna läsning kanske inte håller hela vägen ut, så ställer den i alla fall frågor om vår tids värdeskalor och livsval. Av komedin blev det en tragedi, lite som den samtida samhällsutvecklingen.

ARTIKELN HANDLAR OM