Publicerad:

Rafflande klasskamp i den leriga branten

I ”Ravinen” stegras spänningen till nivåer teatern sällan når

Av: Amelie Björck

Publicerad:
Ibrahim Faal,  Isa Aouifia, Nikolai von Schlippenbach och Othman Othman i ”Ravinen”.
Foto: markus gårder
Ibrahim Faal, Isa Aouifia, Nikolai von Schlippenbach och Othman Othman i ”Ravinen”.

Mitt under värsta pandemideppet passar Riksteatern i samarbete med Örebro Teater på att bjuda in till urpremiär på en riktig energibomb till uppsättning. Håll utkik efter Ravinen längs turnévägen för palestiniern Amir Nizar Zuabis drama är inte bara rafflande, utan ett stycke arbetarteater med ovanligt fintonig samtidskontakt. 

Varför har jag aldrig förr sett en pjäs där en sammansatt grupp exilarbetare träder fram som subjekt, i lojalitet, hopp och förtvivlan?

Annika Brombergs scenografi är vacker och effektiv: en snurrbar triangulär scen som möjliggör snabba växlingar mellan en suggestivt disig skog och ett medelklasshem i bjärt belysning.


I skogen vid ravinens leriga brant trälar arbetslaget med att lägga fiber; i hemmet ser vi den konkurshotade firmabossens äktenskap steg för steg falla isär. Två åtskilda sfärer, den ena med makt över den andra, men där längtan efter överskridanden får samtliga porträtt att mjukna.

Bossen Max är en skit förstås, som pressar jobblaget så att ingen tid finns för säkerhetsrutiner. Samtidigt spelar Linus Lindman fint fram rollens småpojksaktiga längtan efter gemenskap med ”grabbarna”. Vad tror han egentligen när han tar med sig rester från finfesten till jobbarna? Vänskap kan aldrig byggas på så ojämlik grund. 

I jobblaget finns den råa sammanhållningen, men också en bottenlös ensamhet hos envar klädd i vemodets mer poetiska språk. Dessutom motstridiga strategier för överlevnad.


Isa Aouifia spelar den diplomatiska arbetsledaren som sväljer all förödmjukelse och försöker hålla laget på banan, medan vargarna ylar symboliskt kring den lika symboliska ravinen. 

Nikolai von Schlippenbachs ryske slugger och Ibrahim Faals känslige pojkman med tortyrminnen från Kongo gruffar ständigt, men arbetsledarens största utmaning är hans egen systerson. Othman Othman spelar denna stolta man med ungdomlig klarhet. Han vet sitt värde men saknar papper och blir dessutom kär i bossens fru. 

Kvinnan agerar alltså här, som så ofta, störnings- och bytesobjekt i en homosocial maktförhandling. Men hon blir också, i Lisa Werlinders gestaltning, en levande person i livskris – en högerpolitiker som i skogens regellösa land plötsligt känner medmänsklig kärlek. 

Maktkampen och svartsjukan stegrar spänningen till nivåer som teatern sällan når, filmen oftare. Våldet briserar. Indirekt blir det ett arbetaruppror, men utan segrare. Ordspråket könas: Mannen är mannens varg.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN