Siri ger August en match

Amelie Björck ser En dåres försvarstal på Strindbergs Intima teater

Foto: Anna Wallander som Siri von Essen på Strindbergs intima teater
Per Bolkert
TEATER

Med passande fräckhet kallar Anna Wallander sin nya solo­föreställning En dåres försvarstal. Strindberg skrev en högst subjektiv ”roman” om sitt kraschade äktenskap med den titeln, men här är det hustrun Siri von Essen som får ordet. Under­titeln lyder: ”En vansinnig kvinnas bekännelse”.


Öppningen är grymt cool: Wallander i kostym, vit pageperuk och stora solglasögon vacklar in och börjar tala om väggen hon stött på. En vägg hon frenetiskt söker en spricka i. Hon försökte en gång stavhoppa över den, men se då råkade hon bli kåt på staven (illustreras med särskilda rörelser). Vilken härligt knäpp text, som sedan normaliseras lite.

Siri blir en syster till Elfriede Jelinek, Marlene Haus­hofer och Ingeborg Bachmann, författare som alla talat om det motstånd som kreativa kvinnor möter. Patriarkatets vägg – Strindbergs Fallos.


Platsen liknar ett kvadratiskt fängelse, den plats Augusts äktenskap upprättar. En plats där Siri anklagas för lösaktighet, lesbiskhet, alkoholism, intriger för att få honom hospitaliserad. Wallanders Siri ömsom svarar på anklagelserna, ömsom ho-ho:ar som den lilla teaterapa han tycker att hon är (och som kvinna evolutionärt mer lågtstående). Hon försöker vara vetenskaplig som maken, men pekfingret börjar snirkla som en mask på kroken. Jag iakttar förhäxad detta finger. Och den ljusblå blicken bland de skarpa dragen, som nästan bländar när solglasögonen åkt av.

Siri berättar sitt liv. Hon lämnade sin förste make för att den fattige författar-wannaben lovade henne ett barnfritt och jämställt liv. Han gav henne tre barn (därmed uppsagd från Dramaten) och en alltmer konservativ äktenskaps- och kvinnosyn. Hon stukades, släpade runt sina barn i Europa under hans exil, men slutade aldrig utmana. Siri bejakade nya förälskelser (Marie David). Egoistiskt? Kanske, men allt enligt ursprungsavtalet.


Texten får stundvis tycke av biografisk snabbgenomgång, men var gång orden vecklas ut i spel blir det genialiskt. Som i minnet av den tidiga passionen i bohemens vindskupa. Med Dario Fo-brio växlar Wallander mellan en Siri som bortskämt hyllar sina handsydda italienska kängor, och en August som kryper runt med en av dem i munnen, halvkvävt besjungande henne med grekiska namn.

Humor, storslagna och grusade förhoppningar, och onåd kan sammanfatta dramat. Helhjärtat engagemang från alla parter sammanfattar kvällen.

ARTIKELN HANDLAR OM