Vilken blåsning, Carmencita

avClaes Wahlin

TEATER

Claes Wahlin om en sol-och-vårare som trotsar alla genrer

Foto: MIKAEL SILKEBERG
”Carmencita Rockefeller” på Scalateatern i Stockholm.

Historien om Carmencita Rockefeller är som en skröna från en annan tid, ett annat land. Som sol-och-vårare slår hon de flesta. Hör bara: hon påstod sig vara ett barnbarn till den japanske kejsaren Hirohito, hon hävdade att hon hade varit förlovad med John F Kennedy, att hon var hjärnkirurg och dessutom i färd med att upptäcka ett botemedel mot alla kända former av cancer och, inte minst, brorsdotter till Nelson Rockefeller. Därtill en rad i jämförelse mindre heroiska dåd. Och hon blev trodd. I åratal.

I Malmö 70-talet lurade hon en rad personer i den övre societeten; militärer, affärsmän och andra. Det tog nästan tio år innan hon avslöjades. Egentligen var hon hårfrisörska, gift med en kock på en lunchrestaurang och bar ett betydligt mindre glamoröst namn. Det är ett material som gjort för en teaterscen.

Rikard Bergqvists uppsättning av historien som musikal undviker genrens mer spektakulära maskineri. Med en stram scenbild, endast ett antal rörliga skärmar, och praktiskt taget ingen rekvisita används i stället kroppar, ljus och ljudläggning för de olika scenerna. Ramen utgörs av domstolsförhandlingarna 1981, där Åke (Rolf Lydahl), den mest lurade, berättar hur det hela gick till, vilket glider över i gestaltade återblickar.

Mim med ljudillustration – breda ut händerna medan tidningsprassel hörs i högtalare, mima öppnande av champagne medan smällen hörs i högtalare, etcetera – är både snyggt och effektivt. Tempot blir högt, även om uppsättningen dras med genrens oförmåga att föra handlingen framåt i sångerna.

Det är en väl synkroniserad ensemble och både musik och koreografi används, i alla fall oftast, i lagom doser. Carmencita själv, Anna-Maria Hallgarn, gör fint ifrån sig, även om historien kunde ha breddats. Vi får inte veta något om hennes egentliga liv, heller inget alls om Åkes, eller de andra som så blåögt lät sig förföras av Carmencita. Således tar det ett tag innan det blir någon egentlig dramatik på scenen, och när den väl inträder, så försvinner den lika hastigt. Även om jag tror att historien om Carmencita kräver tal­teatern för att att få fram alla skikten, så är det kanske så att den sanna historien om denne sol-och-vårare trotsar varje konstnärlig genre.

ARTIKELN HANDLAR OM

Malmö

Musikal