Mycket mys, mindre moral

Mikaela Blomqvist ser en välspelad men loj Brecht på Folkteatern

Foto: JEANETTE FRANK
Karin de Frumerie på Folkteaterns scen.
TEATER

Är det möjligt att vara osjälvisk i ett samhälle byggt på konkurrens och tävlan? Den goda människan i Sezuan, Bertolt Brechts pjäs från 1943, lämnar sin publik med en fråga. ­Nåväl, nu var Brecht nog inte utan åsikt själv och pjäsen kan ses som ett försök att lotsa publiken fram till rätt svar.

På Folkteatern i Göteborg sker det i ett ganska okinesiskt ­Sichuan. Scenen är kantad av stora sminkbord, i ett hörn huserar musiker­duon BF/C och mitt framför oss är ett gäng cigarraskar staplade. Bland dem står Karin de Frumerie som på vänlig svensk-norska gör provinsens enda goda människa Shen Te. Driven till prostitution av sin fattigdom blir hon en dag genom Guds (här i form av den rullatorförsedde folkteaterveteranen Iwar Wiklander) försorg ägare till en tobaksaffär.


Begäret efter tobak visar sig inte ­vara stort. Efterfrågan på allmosor och goda gärningar är däremot oändlig och Shen Te har ju monopol på just det. En samspelt skådespelarensemble väller in i solsvedd sminkning och vill ha gratis husrum, ­gratis cigg, gratis ris eller betalt för några gamla hyllor.

Det ena kravet är mer absurt än det andra, men den goda Shen Te kan inte säga nej och strax hotas butiken av konkurs. Tills Shen Te gör entré förklädd som sin hårdföra kusin Shui Ta. De Frumerie är imponerande oigenkännlig, norskan är förbytt till släpig riks­svenska, och strax har Shui Ta genom normal hänsynslöshet både lyckats rädda tobaksaffären och startat en liten tobaksfabrik.


Där godhet och altruism de senaste åren närmast har debatterats sönder, från Ruben Östlunds The Square till omväxlande indignerad och välvillig allmänhet i Ring P1, avslöjar Brechts pjäs godheten som en fråga om det ekonomiska systemet, snarare än om privat moral.

Frida Röhls regi tillsammans med Charlotta Nylunds perfekt röriga scenografi drar som vanligt mot det drömska och vissa scener är mycket vackra, inte minst de från det rökfyllda fabriksarbetet. Samtidigt blir föreställningen just därför lite loj och ja, rätt mysig. Vilket förstås inte är något fel i sig. Frågan är bara om det är så vi vill se Brecht 2017.

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater