Vemodigt och vackert

Loretto Villalobos ser ”Förklädd gud” på Folkoperan

Foto: MARKUS GÅRDER
Lelo Nika på Folk­operans scen.
TEATER

RECENSION. 1942 fördrevs 25 000 romer ur Rumänien av den fascistiske diktatorn Ion Antonescu. Två år tidigare hade Lars-Erik Larssons Förklädd gud sitt uruppförande, ett körverk baserat på Hjalmar Gullbergs dikt vars tillkomst var en reaktion på Hitlers maktövertagande. 

Motivet är den grekiske guden Apollon som tvingas gå på Jorden förklädd till vanlig människa. På Folkoperan är Apollon en romsk flicka vars vandring vi får följa på en videoskärm, från paradisets frodiga grönska till det karga betonglandskapet i den kalla staden.

När Folkoperan började annonsera ut vårens nya satsning, att ”fattiga EU-medborgare” skulle beträda scenen tillsammans med orkester, kör, solister och kända recitatörer, var jag nog inte ensam om att sätta i halsen. Det hade en besk smak av exploatering och jag såg framför mig hur dessa utsatta människor skulle bli offer för välvillig objektifiering, att de skulle bli rekvisita i ett medmänsklighetsprojekt.

Men sanningen är att de tiggande romernas problem inte är att de syns för mycket, vare sig på scen eller någon annanstans, utan att de inte syns alls. Det har varit Folkoperans problembeskrivning redan från början med val av verk och det numera virala pr-jippot där romerna satt och delade ut fribiljetter till sin föreställning i utbyte mot att man läste deras skylt.

Regissören Malin Stenbergs sceniska grepp går ut på att med små medel skapa möten mellan människorna på scen. Innan första tonerna börjar spelas byter dirigenten Marie Rosenmir skor med en ung romsk kvinna och något så enkelt som ögonkontakt mellan två kvinnor blir så andaktsfullt. På videoskärmen berättar romska migranter om sina alldeles vanliga liv, om barndomsförälskelser, om fotboll och om sina husdjur, men det sorglösa går fort över i drabbande olycka när kvinnorna berättar om sina barn.

Lars-Erik Larssons välkända musik och körsång varvas med den serbiske Lelo Nikas dribblande på ackordeon som växlar mellan det melankoliska och det dansant orgiastiska. Hans inslag, i arrangemang av Jonas Forssell, fick mig att önska att Folkoperan var en salong med ståplatser bara för att få dansa med. 

Dansades gjorde det däremot på scen, i skobytardanser, i danser där stegen blandar samman körmedlemmar, solister, recitatören och de romska deltagarna i ett virrvarr av kroppar och röster.

Vackert, roligt och mycket vemodigt på samma gång.

ARTIKELN HANDLAR OM

Folkoperan