Livligt om livet

TEATER

Alltet skapar ett eget universum för ung som gammal

Foto: Polly Kisch som syster Evig i "Alltet" på Unga Klara i Stockholm. Foto: Sara P Borgström

Att göra teater för två så disparata målgrupper som förskolebarn och åldringar samtidigt låter som ett osannolikt projekt.

Men när Unga Klara bjuder in till Alltet är det just vi vuxna mitt i livet, vi som bestämmer, shoppar, väljer och pratar mest, som hamnar på undantag. Det blir vi varse redan när vi, efter en liten vandring i ett vänligt duschregn, träder in i salongen och blir anvisade våra platser.

– Vuxna får sätta sig på de hårda bänkarna, manar ensemblen strängt och pedagogiskt.

Men mer pedagogiskt än så blir det inte, ty i ”Alltet”, som är både namnet på pjäsen och rummet den utspelar sig i, sätts alla måsten ur spel.

I ”Alltet” är alla männi­skor – liten som gammal. Scenrummet är en trädgårdspaviljong som bebos av en samling livliga gestalter; tant Inga (Britt Louise Tillbom) som är hundra år och bara vill dö, Trädgårdsmästaren (Nidhal Fares) som vattnar blommorna men som har glömt det mesta, barnet Nu (Malin Cederbladh) som både vill och inte vill växa upp, Omsorglingarna (Anna Nygren och Yarien ­Rodriguez) som spelar ­musik samt syster Evig (Polly Kisch), som med omsorgsfull hand försöker dirigera de olika viljorna åt rätt håll.

I Alltet upphör tiden, åtminstone som berättelse, och dramatiken blir i stället en uppsjö av simultana och freudianska impulser där ensemblen sjunger, dansar, trotsar, drömmer och tappar språket.

Anslaget är poetiskt och existentiellt, befriat från de programmatiska direktiv som man så ofta förknippar barn­teater med: ”kultur som verktyg för X”. I stället blir Alltet en plats som man bara behöver befinna sig i, omgärdad av dessa ­viljestarka figurer som man efter tycke kan identifiera sig med.

Själv känner jag mig närmast tanten Inga som utbrister att hon ångrar allt i sitt liv, efter­som hon satt i ett livsförlopp tillsammans med den normerande syster Evig blir ett varnande exempel för hur vi väljer våra livsmål.

Denna tolkning är så klart inte facit. Ann-­Sofie Báránys psykoanalytiska metodik är så intelligent levandegjord att alla tolkningar och förnimmelser av Alltet är lika rätt, beroende på vilken livssituation åskådaren befinner sig i, som ett ­litet mikro­kosmos av livet självt.

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater