Tidig jul – med fest och protest

Amelie Björck ser en ständigt aktuell Julsaga i Enskede

Foto: anders mattsson
Nutida julars ande i Enskedespelets ”En julsaga”.
TEATER

Mycket är ur led i dessa dagar. Inte bara valresultatet vacklar, utan även årstiderna. Efter rekordhettan i sommar har nu midvintern satt klorna i Gamla Enskede. Visserligen bara inuti ett gigantiskt teatertält, men ändå. Isberg i scenens kanter och en huttrande onkel Scrooge som på 175:e året sedan Charles Dickens skapade hans karaktär sparar in på den dyra kolen.

Scrooge är blek som lärft (=vitt linnetyg) och detsamma gäller de övriga omkring 150 lokala och tillresta aktörer som medverkar. Bland kostymerna råder annars samma saliga blandning som i Tim Burtons legendariska filmatisering av Kalle och chokladfabriken. Mot folkets slitna paltor står de rikas dräkter i rött och svart – för att inte tala om de kreationer som utmärker julens andar. Deras hattar med pärlor som förvuxna lingon och snöbär är fantastiska och matchas fint av ett teatralt och lite prilligt skådespeleri. Julpyntsbarnen är bedårande i dräkter av guld och pepparkaka.


Genom en kavalkad av visioner får andarna snåle Scrooge att bli snäll. Vi känner igen Johanna Huss fina, virvlande orkestrering av massorna från tidigare Enskedespel. Detsamma gäller kloningen av huvudrollen, där Scrooge spelas av fem aktörer i olika åldrar och andarna multipliceras – läskigast blir gänget goth-bleka svartögda barn från framtidens jular.

De unga Scrooge-aktörerna Neve Adolfo, Nils Holm och Olof Neppelberg har alla mycket fin närvaro och scenerna med den fattiga familjen Cratchit med cirka 30 barn (!) är härliga. I övrigt tumlar det snabbt, ibland alltför snabbt, framåt i handlingen.


Varför då En julsaga i september? Kanske räcker den surrealistiska effekten samt girighetsmoralitetens ständiga aktualitet som svar.

Gång på gång avfärdar Scrooge de behövande: en dörr i ram bärs fram på scenen just för att kunna smällas igen. Det behövs inga flaggor för att symboliken ska tala. Vi är det rika Scrooge-landet som stänger dörren för behövande av såväl inhemsk som utsocknes härkomst. Vi låter klyftan mellan de som har och de som inte har vidgas – och med klyftan skammen hos precis alla som har hjärta (fattig som rik).

Och jag tänker: varför inte efter 18 år bland Gamla Enskedes äppelkindade mångmiljonvillor flytta Enskedespelet några hundra meter österut, till Sandsborg eller Dalen där demografin och ekonomin är en helt annan? Där hyresrätter dominerar? Det vore fint och på allvar bjussigt. En vision från 2019 års ­teater-ande.

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater

Enskede

Tim Burton

Jul