...och mitt i samtiden

Nervig dödsdans på Galeasen

Foto: Foto: Mats Bäcker
Agatha Bergman Blücher.
TEATER

Resten är tystnad, säger Hamlet i dödsögonblicket efter att ha bett Horatio berätta hans historia. Vad Hamlet hade tänkt säga, men inte förmår, fick vi aldrig veta. Till denna tystnad får vi nu lyssna i Jens Ohlins och Hannes Meidals version av tragedin. En känd låt av Simon & Garfunkel påminner publiken om vad som tima skall.

Nu skulle man kunna diskutera om detta verkligen är ­Ohlins och Meidals Hamlet. Hade vi befunnit oss på, säg 1700-talet, så hade ingen tvekat om att Shakespeare var författaren. Omstuvningar, texttillägg, strukna eller hellre dubblerade rollfigurer, lyckliga slut, med mera, var hur Shakespeare spelades ända fram till mitten av 1800-talet.
I ­modern tid finns det pjäser som Tom Stoppards Rosencrantz och Guildenstern är döda, det är också dessa två bifigurer som inleder spelet på Teater Galeasen; en liten hälsning dramatiker emellan.

Hamlet själv (Hannes Meidal) sitter först i rullstol med ryggen mot publiken, till synes i koma. Polonius (Yngve Dahlberg) är här lika rädd som hos Shakespeare, han har också en dotter, men här är hon rena barnet (Agatha Bergman Blücher), kanske Ofelia som spotsk liten kanin. Ja, hon är faktiskt klädd som en kanin, men är alls ingen räddhare. Så har vi det färska kungaparet, Gertrud (Monica Stenbeck) och Claudius (Per Sandberg).

Scenrummet går i grått, ljuset kommer från golvets galler och grå är här all Hamlets teori. I stället är det Claudius som står i fokus, en munter, självsäker härskare som vill tala med enkla ord till enkelt folk. Sanningen är enkel, komplikationerna lögner. 

Eventuella associationer till samtida, nyblivna härskare välkomnas. Utrymmet för Hamlets filosoferande är begränsat, några korta ögonblick lyckas han i ett slags desperation sluta tänka. Det är endast så man kan överleva i Claudius nya, sköna värld.

Spelet är nervigt och expressivt, alla tycks med sina gråvitsminkade ansikten stå vid gravens rand, som befann de sig i en värld skapad av Beckett, men än svartare, än närmare apokalypsen. Här är Hamlets intelligens slagen i bojor, om Ofelia var den som blev galen hos Shakespeare så är det nu Hamlet som förlorar förståndet. Gertrude är lycklig, säger hon, en överlevnadsstrategi som delas av de andra, minus lyckan.

Samtliga, inklusive barnskådespelaren Bergman Blücher, står för utmärkta insatser i denna vitala dödsdans där Shakespeares tystnad hörs på blankvers och tragedin om makt, lögn och rätt med små, precisa verkningsfulla medel landar mitt i samtiden.

ARTIKELN HANDLAR OM

Hamlet

Teater