Rakt in i solar plexus

Fyrtiotalets politiska allvar fortfarande aktuellt

avCecilia Djurberg

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: Sören Vilks
Ensemblen i Lillian Hellmans ”Vakten vid Rhen” på Dramaten.

Den amerikanska dramatikern Lillian Hellman (1905-1984) är knappt spelad i Sverige jämfört med samtida, manliga kolleger som Tennessee Williams och Arthur Miller. Men regissören Jenny Andreasson, som tidigare satt upp Hellmans De oskyldigaDramaten, lyfter nu åter förtjänstfullt fram henne i det svenska rampljuset.

Tiden har också, så att säga, hunnit i kapp den judiska dramatikerns antifascistiska pjäs Vakten vid Rhen. Titeln är lånad från en tysk, patriotisk sång och pjäsen (som också filmats med Bette Davis) hade urpremiär i New York 1941. Till formen är den tidstypiskt dialogdriven och öppnar dörrar mot både fars och familjedrama, vilket utnyttjas på Dramatens lilla scen med olika spelstilar i en väl avvägd balans mot det politiska allvar som 2020 inte behöver kläs i modern kostym för att träffa rakt i nutidens solar plexus.


I oklanderlig 40-talsfrisyr spelar Marika Lindström den dominanta matriarken Fanny, som missat att hennes inkvarterade greve Teck de Brancovis (Andreas Rothlin Svensson) både har nazistsympatier och är hotfull mot sin unga fru Marthe (Rakel Benér Gajdusek). Eller — missat och missat. Fanny snokar, tjuvläser post och skvallrar friskt med Mia Bensons syrliga hushållerska Anise; hon dansar snarare runt problemen. Ända tills dottern Sara återvänder hem till Washington efter 20 år tillsammans med sin tyske man och deras tre barn, på flykt från Europa på grund av deras politiska motståndsarbete.


Scenografen Marika Feinsilber har skapat en effektfull bur med insyn i kammarspelets instängda förljugenhet. Grundtonen sätts med dokumentära filmklipp från Nazityskland mot burens röda gardiner, som senare också skyler hemlig kärlek. Med rappa, dräpande repliker får Marika Lindström snabbt upp ångan i farsspåret. De duktiga barnskådespelarna, särskilt Alexander Jernbergs Bodo, tar henne på volley och smashar tillbaka med humoristiskt svar på tal.

Melinda Kinnaman spelar i sin tur ut Saras passion: kärleken till maken Kurt (mer återhållsamt framställd av Alexej Manvelov) och deras gemensamma kamp mot fascismen. Hon konfronterar den lågintensivt otäcke, angivarbenägne och utpressande nazisten Teck med den ryggrad och det krav på aktion som den akuta situationen kräver: ” Vid det här laget vet vi alla var vi står och vad var och en måste göra. Det är hållningslöst att sitta och prata om sina övertygelser som om det handlade om ett parti golf.”

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM