Giacomo Puccini

Visst är det elegant på scenen, men sedan då?

Det går att få ut mer ur Puccinis kortoperor

Av: 

Claes Wahlin

Himlen öppnar sig för stackars Angelica (Camilla Tilling) i Puccinis ”Syster Angelica” på Kungliga Operan.
Himlen öppnar sig för stackars Angelica (Camilla Tilling) i Puccinis ”Syster Angelica” på Kungliga Operan.

TEATER

Visst är Marcus Olsons scenbilder till de två kortoperorna av Puccini rena ögonfägnaden. Den karga grå väggen med slingrande gröna växter och nunnekollektivet i svartvita dok i Syster Angelica, liksom den renässansmättade scenbilden i Gianni Schicchi där möblerna hissas upp i taket och hänger jämte de tomma tavelramarna som operans huvudpersoner inledningsvis kikat fram ur.

Och visst får dirigent John Fiore fram vackra klanger med överlag gott stöd åt solisterna från hovkapellet. Operakören är en pålitlig musikalisk tillgång, och visst är Katarina Dalaymans röst för Hertiginnan den rätta i Syster Angelica, brännande med exemplarisk diktion, liksom Camilla Tilling i titelrollen är både vokalt och sceniskt gripande.

Och visst, i Gianni Schicchi har Hanna Husáhs Lauretta kvällens sötaste röst i slagdängan ”O mio babbino caro”, och fina insatser hörs från John Erik Elebys Simone, Karolina Blixts La Ciesca och flera andra. Joel Annmo må ha en lite för vek röst i rollen som Rinuccio och Jeremy Carpenters baryton har kanske inte den rätta svärtan för titelrollen, men det är inte i det musikaliska som det brister.

Wilhelm Carlssons regi är smidig, men alldeles för tillmötesgående. I Syster Angelica får vi historien rakt av, den sociala kritik som går att utläsa i operan döljs. Angelica är av adlig börd och tvingats i kloster eftersom hon som ogift fött ett barn och förvisats av släkten. Här finns så mycket mer än den katolska kitsch som i slutscenen uppenbarelse firar triumfer i vitt, rök och guld.

Gianni Schicchi är förlagd i en tid när commedia dell’arte frodades och persongalleriet hos Puccini har tydliga släktdrag med den traditionen. Vissa ekon från den syns också i Olsons kostymer, men i stället för att iscensätta komiken så arrangeras den: den ställs fram som tablåer med anvisningen att nu ska vi skratta.

Även här finns en social kritik, den giriga adelssläkten mot Schicchis bondska hemhörighet; det är ju det som sätter hinder i vägen för giftermålet mellan Rinuccio och Schicchis dotter Lauretta. Puccinis höga tempo och detaljerade handling gör det förvisso inte alldeles enkelt att göra avsteg från det uppenbara; återstår att se vad Malmö Opera gör med Syster Angelica nästa helg.

Slutligen noterar jag att insticken är tillbaka, gott så. Men att denna lilla A5-lapp med rollista ska ha inte mindre än fem stavfel, det är icke värdigt en nationalscen som dessutom ståtar med epitetet kunglig.

ANNONS

Hitta ett bra elavtal för dig när priserna rusar! Jämför nu.

Extern länk från Compricer

Jämför nu!

Publisert:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Giacomo Puccini

Kungliga Operan