Samma gamla slaveri

TEATER

CLAES WAHLIN om en radikal Fröken Julie

Foto: Mikael Persbrandt och Maria Bonnevie i ”Fröken Julie”.

Det glöms ofta bort att naturalismen en gång hade vetenskapliga ambitioner. Underrubriken till Strindbergs Fröken Julie, ”Ett naturalistiskt sorgespel”, lät den samtida läsaren, sedermera teaterpubliken, förstå att man här sökte förklara några personers liv, och att det förmodligen inte var riktigt anständigt.

Med modell hos Zola valde Strindberg gärna livets baksidor; Bonniers tackade nej till att ge ut pjäsen och det dröjde åtskilliga år innan den 1905 fick scenisk premiär på en svensk scen.

Thommy Berggrens regi på Dramaten är verktrogen utan att vara bokstavstrogen. Språket är varsamt moderniserat och de tillägg Berggren dristat sig till handlar huvudsakligen om att förklara vad tiden grumlat.

Med viss förvåning möter vi alltså en Jean som, med Strindbergs ord ur det berömda företalet, könsligt är aristokrat, men underlägsen på grund av sin tillfälliga sociala miljö. Kristin är en kvinnlig slav, full av osjälvständighet, och, fortfarande med Strindbergs ord, Julie en halvkvinna, en förkrympt form av människa.

Om det finns något radikalt i denna uppmärksamma iscensättning så är det just detta: att vi kan sitta och ta emot Strindberg med hans egna intentioner, se hur Mikael Persbrandts betjänt stoiskt står emot Marie Bonnevies djuriskt lustfyllda Julie, se Ingela Olsson göra en Kristin utan självreflexion, lika tillfreds med Guds nåd som herrskapsfrökens rätt att förföra tjänstefolket. Det senare visserligen omedvetet ogillat genom en aggressiv och mycket komisk frukost med Jean.

Två faktorer borgar för denna seger. För det första Berggrens förmåga att med ljud (ofta avsaknaden av dem), rytm och fokusering bädda in texten i en övertygande, starkt klassdifferentierad värld. Lennart Mörks stora kök nere i en källarvåning är inte bara som lånad från Nordiska museet, här rör sig också stumma pigor, barn och drängar.

För det andra är de tre skådespelarna nogsamt individualiserade genom intonation, mimik och gestik. Persbrandts Jean som rädd för Kristin, vettskrämd för greven likväl segrar över Julie.

Bonnevie gör Strindbergs konglomerat av omständigheter till en Julie spänd mellan bortskämdhet och galenskap medan Ingela Olsson snarast tar ifrån Kristin allt som kunde ha gjort henne till en självständig och hel kvinna.

Spelet var för sig, liksom dem emellan, är storartat.

Vad säger då denna övertygande gestaltning, kanske det mest antifeministiska som går att se på en svensk scen i dag, om vår syn på könen?

Konsten överhuvud, skriver Strindberg i företalet, har länge synts honom som en de fattigas bibel, teaterförfattaren som en kolportör av tidens tankar i populär form. Amen.

Teater

Claes Wahlin