Inte något roligt besök av gammal dam

Amelie Björck ser en pjäs som härsknat sedan 1950-talet

Foto: Foto: Bengt Wanselius
Marie Göranzon och Dan Ekborg.
TEATER

Inropet till Stadsteaterns stora scen att det är ”dags för Besök av en gammal dam” ter sig som en lustig appell till foajéns månghövdade majoritet av silvergrå kulturkvinnor, redo att verkställa pjästitelns ord. Skojigare än så blir tyvärr inte min kväll, trots att schweizaren Friedrich Dürrenmatts pjäs kallas svart komedi och trots en stor ensemble av rutinerade skådespelare.

Marie Göranzon och Dan Ekborg spelar det forna kärleksparet, vars historia på kusliga vis återaktiveras när hon på ålderns höst återvänder till sin hemstad där han bor kvar som affärsföreståndare. Staden är bankrutt och småstadspotentaterna borgmästaren, läkaren, prästen och läraren (Samuel Fröler!) hälsar därför damens återkomst med röd matta och groteskt stort hopp om ekonomisk vinning. Hon som en gång bespottades som gravid med en oäkting har nämligen blivit snuskigt rik. Men hennes utlovade miljard-donation visar sig vara villkorad: staden måste bokstavligen gå över hennes svekfulle forne älskares lik för att mottaga checken.


Maja Ravn ger uppsättningen en oväntat naken spelplats utan ridå: sparsmakade element som björkarna i de forna älskandes skog rullas ut och in av de medverkande. Utformningen ger sken av experimentdrama, vilket piggar upp med fiffigheter men kyler ner relationsspelet farligt nära nollpunkten. Inledningen på tågstationen, där stadens pompösa välkomstceremoni drunknar i tågångor och -gnissel är i alla fall roligt tänkt.


Manuset från 1956 har en mångkluven identitet som får andra samtida verk att snurra i kritikerhuvudet. Jag tänker på absurdisten Ionescos pjäs Noshörningar där invånarna i en liten stad en efter en förvandlas till totalitärt likriktade hårdhudingar. Hos Durrenmatt blir de inte noshörningar, men alla går plötsligt runt i gula lackskor och med mord i sinnet.

Jag tänker på amerikanska 50-talsdramer av Miller och Williams, där man precis som i denna stad lever på ekonomiska lån från en uppblåst framtidsdröm. Jag tänker på Hollywood-melodramer med hämnande femmes fatales och vuxna som med överdrivna gester spelar barn med vita tenniskläder.


Det har sin behållning att se Marie Göranzon divalikt segla runt i blond hårvolm och kläcka ur sig mordiskheter. Men dilemmat kring hennes hämnd, stadens kappvänderi och Dan Ekborgs märkliga figur – feg svikare och Kristuslikt offer, all inclusive – väcker inget helgjutet engagemang. Rollfigurerna från 50-talet har härsknat och allvaret känns mest cyniskt turnerat.

ARTIKELN HANDLAR OM