Genuin intimitet och rallarsvingar

TEATER

Igenkänningsfaktor för många i Vem är rädd för Virginia Woolf?

Foto: Claes Ljungmark och Chatarina Larsson i ”Vem är rädd för Virginia Woolf?”. Foto: Linus Meyer

Det finns någon gammal faktoid som säger att en akademisk karriär är nådastöten för ett äktenskap. Att Edward Albees klassiker Vem är rädd för Virginia Woolf? från 1962 sätts upp i Uppsala borde vara en fullträff vad gäller igenkänningsfaktor för många, även om det nu 50 år senare är mer sannolikt att båda makarna sitter med en doktorsgrad i fickan än att hustrun skulle befinna sig i kulissen för makens universitetspolitiska spel. I Sunil Munshis uppsättning blir karriären och familjelivet snarare vapen i ett absurt gladiatorspel där alla möter alla.

Skådeplatsen är en arena som hämtad ur en dystopisk scifi-rulle med strålkastare som ettrigt påminner publiken om vår delaktighet. Golvet är av rostfritt stål, för att göra det lättare att tvätta bort allt blod och spya. Inredningen består av två massiva glasbord och fyra fåtöljer i läder. Och spritflaskor en masse som väcker associationer till Big Brother-husets rovgiriga sociala experiment: Låt spelet börja!

I ena ringhörnan står George (Claes Ljungmark), som värjer sig mot hustruns aldrig sinande rallarsvingar mot hans mandom.

Chatarina Larsson som Martha är vass, giftig och ett levande stycke postmenopausisk sexualitet. Hon byter stass upprepade gånger - Camilla Thulins kreationer är ett uppror mot lektorhustruns pliktskyldiga goda smak, avslöjande varje kurva och framhävande varje höftknyck.

Mathias Olssons Nick har inte en chans mot denna naturkraft. I stället riktar han tjyvnyp mot hustrun Snuttan, spelad av Elisabeth Wernesjö, som beskrivs som våpig men är mer av ett barn i livsfarliga klackar. När alla slag utdelats uppstår till sist ett ögonblick av genuin intimitet det äldre paret emellan som med ryggarna mot varandra slickar sina sår.

Spottarna släcks. Game over och tack för en god match.