Inte en traditionell jul på Norrlandsoperan

Performance, promenader och psykisk ohälsa

Aftonbladet kulturs recensent försöker hålla kritisk distans till Norrlandsoperans Julperformance.
Aftonbladet kulturs recensent försöker hålla kritisk distans till Norrlandsoperans Julperformance.

Jultraditioner är starka krafter, det vet alla som någon gång försökt rucka på dem. Men var går gränsen för julen? Hur mycket kan man ändra, lägga till eller plocka bort, och fortfarande kalla något för julfirande? Går det att separera julen från familjen? Och vad är egentligen julstämning?

De här inte helt enkla, och för jultraditionalister kanske rakt provocerande frågorna, ger Lasse Reinikainen till en skara glittrande, fantasifullt julkostymerade personer i Norrlandsoperans julpyntade foajé att fundera vidare kring. Till vardags undervisar Reinikainen i sociologi och genusvetenskap vid Mittuniversitetet. Men denna decemberkväll när snön faller mjukt och fint över Umeå, nästan som på beställning av regissörerna, medverkar han som middagstalare under sista akten av det interaktiva, över fem timmar långa, performanceverket Julen.


Vi som just satt oss till bords för att över en inte helt traditionell, vegetarisk julmiddag, lyssna på tre visa människors julrelaterade tal är alla medskapande deltagare i detta konstverk, som genom att på ett helt genialiskt vis imitera formen av julfirande vänder och vrider på julen som ritual och fenomen.

Vi har alla inlett denna kväll med att promenera runt i Umeås juldekorerade stadskärna, mitt under pågående julkommers, med konstnärerna Tove Berglunds och Ludvig Daaes platsspecifika soundwalk i våra hörlurar. Där har vi hört dem dela med sig av julfakta, poesi, funderingar, gamla julklappsbesvikelser och personligt julrelaterat familjegroll.

Cecilia Djurberg deltar i Norrlandsoperans julfirande
Cecilia Djurberg deltar i Norrlandsoperans julfirande

Likt en mänsklig julgransgirlang har vi ringlat oss vidare in på Norrlandsoperan via en bakdörr och tinat upp oss med glögg och pepparkakor innan detta omslutande julspektakel fortsatt med ett besök i tomtekostymverkstaden. Där får vi frossa fritt i ohemula mängder glitter, tyg, lösskägg, granris och julkulor med mera för att uppdatera, dekonstruera, eller rekonstruera våra idéer om jultomten och iklä oss dessa nya designer.


Det långa, glansiga släpet som fick min idé om en julsuperhjälte att kännas som ”a wrap”, och som svassade så snyggt under kvällens långdans genom en snöig skog av plastgranar på stora scenen, tvingar mig dock under middagen att sitta väldigt still för att inte störa de intressanta talen med prassel.

Julen är den avslutande delen i Tove Berglunds och Ludvig Daaes interaktiva trilogi om årets högtider. De föregående delarna Påsken och Midsommar missade jag tyvärr, men när den planerade Julen ställdes in förra året, liksom så många andra julfiranden, kompenserades den av soundwalken Advent, som jag gick på, i Uppsala. Så jag känner igen Julens första utomhusakt, men här i Umeå skottar ljudkonstpromenaden fram en fin tematisk stig mot resten av kvällens övningar inne på Norrlandsoperan.


Här finns väl underbyggda tankar kring julen som högtid och traditionernas plats i våra liv, och den välsjungande kören Snowflake singers som dyker upp på stan återkommer i fler stämningsfulla nummer under kvällen. Men det blir inte bara mysigt. Vi påminns om att julen för många handlar mest om ensamhet, fattigdom, missbruk och/eller psykisk ohälsa. Julen är också en tid på året då våld i nära relationer ökar dramatiskt och efter julhelgerna brukar även ökande skilsmässoansökningar visa tydliga tecken på utebliven julefrid.

”Vi frossar fritt i ohemula mängder glitter, tyg, lösskägg, granris och julkulor med mera”
”Vi frossar fritt i ohemula mängder glitter, tyg, lösskägg, granris och julkulor med mera”

Det här är teman som går igen under kvällen. Så, mycket lämpligt inkluderar konstverket Julen även ett besök hos psykologen Per Höglund. Likt en Arne Weise i sin fåtölj vid öppna spisen pratar han om julens mörkare nyanser, om förväntningar, press och relationer och bjuder på en julig övning i mindfulness som kan hjälpa oss att hantera årets julångest.

Helena Wahlström Henriksson, som är professor i genusvetenskap, skickar i sitt middagstal med ett par kontrollfrågor som känns otroligt viktiga: Vem tar ansvaret för julfirandet i din familj? Varför är det så och är ni nöjda med den ansvarsfördelningen? För om svaret är nej, rekommenderas vi att inte försöka reda ut och ändra på detta mitt under pågående julstress, utan helst innan.


Mycket i denna upplevelse kretsar kring julens otroligt starka koppling till familjen. Inte minst kärnfamiljsnormens järnhårda grepp om julen blir belyst och dansaren och koreografen Ludvig Daae anknyter till familjedynamikens utmaningar genom att låta deltagarna gestalta sina i en väldigt roande, interaktiv gruppdansövning.

Den kurdiska dramatikern Dimen Abdulla firar inte jul med sin stora familj, men pratar i sitt middagstal om utmaningen att få alla att kommunicera och planera deras familjehögtider. Ett viktigt perspektiv är också det hon säger om vikten att få ha starka traditioner för alla som förbjudits att fira sina, som kurderna.

En viktig påminnelse, som också kan ses som detta konstverks huvudbudskap, är att det faktiskt inte står i grundlagen hur man ska fira jul, så om det finns något du vill ändra på går det alldeles utmärkt att göra det — det råder glittrandefrihet i det här landet.

Men glöm inte att det faktiskt är ett privilegium att kunna välja mellan att följa eller bryta mot traditioner.

Publisert:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.