Dans med gaga på stolar och över bord

En suggestiv trippel med Kungliga baletten

avClaes Wahlin

Publicerad:
Uppdaterad:
Dmitry Zagrebin och Daria Ivanova i Mats Eks ”överbord” på Kungliga Operan.
Foto: Carl Thorborg
Dmitry Zagrebin och Daria Ivanova i Mats Eks ”överbord” på Kungliga Operan.

Motståndslöst är det ord som kan sammanfatta Kungliga Operans danstrippel med koreografier av Jiri Kylián, Mats Ek och Ohad Naharin. Det är tre verk skapade av koreografer som har varit verksamma parallellt över tid. Alla tre har i sina gärningar tagit avstamp i den klassiska baletten, men utvecklat den med ett modernare formspråk där publikens blick på scenen aldrig kommer i andra hand.

I Kyliáns Wings of Wax – en titel som skulle kunna alludera på Ikaros-myten – påminner de svartklädda dansarna om nottecken. Armar sträcks ut och upp, de mjuka och följsamma rörelserna ligger så tätt intill musiken (Heinrich Biber, J S Bach, John Cage, Philip Glass) att det som skulle kunna vara teckendubblering i själva verket är en elegant översättning av musiken till dans.


Det berömda avsnittet ”Echad Mi Yodea” i Naharins Minus 16, där 15 dansare (urpremiären hade 16 dansare, därav titeln) i en halvcirkel dansar i och på stolar till den rytmiska traditionella sången är en suggestiv uppvisning i logistisk skicklighet som är svår att motstå.

Sången, som brukar sjungas vid den judiska påsken, som förutom att påminna om några av den judiska trons grundläggande teser och symboler, handlar om frihet. I svart kostym och hatt med vita skjortor befriar sig dansarna efter hand från kläderna och söker komma loss från stolarna. Liksom sången låter varje vers bli längre än den förra, så ökar rörelsefriheten vartefter, förutom den som alltid hamnar på golvet och den som lyckas hoppa upp på sin stol.


I denna version av Minus 16 är Mats Eks överbord (woman with water) inkorporerad i Naharins verk. Om Naharin använder stolar, så använder Ek ett grönt bord (som denna gång döljer en låda) där en kvinna (Daria Ivanova) i orange klänning tycks vilja få liv i eller av vardagsföremålet, vilket lyckas först när en man (Dmitry Zagrebin) häller upp ett glas vatten åt henne. Tvåsamhet är naturligtvis ett sätt att förstå det korta verket, men framför allt är det Eks förmåga att låta det mest vardagliga avslöja saker under ytan. Även det är en form av frihet.

Och så var det Gaga, Naharins kännemärke, där ensemblen kommer loss till diverse dansmusik för att strax locka upp ett dussintal villiga ur publiken på scenen som får dansa med efter lust och förmåga, medan handfasta applåder från den övriga publiken ackompanjerar. Det må vara frihet på ett annat vis, men gränsen till publikfrieri är inte alltid lätt att dra.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM