Brokig Oliver Twist i rätt tid

avPetter Lindgren

TEATER

Charles Dickens roman fortfarande aktuell

En av de nio Oliver i Enskedespelens uppsättning av ”Oliver Twist”.

Idylliskt duvkutter genom tältduken. Var tionde minut ett plan som dånar förbi mot Bromma.

Och så nio Oliver, alla rödhåriga, och tre Fagin. Det tar lite tid att vänja sig vid Enskedespelets uppsättning av Oliver Twist, i dramatisering och regi av Johanna Huss och framförd i ett cirkustält uppslaget i Margaretaparken i Enskede.

När hjärnan väl har lärt sig att sålla bland intrycken är det bara att luta sig tillbaka och njuta av den massverkan som åstadkoms av den över 100 personer starka ensemblen, till största delen bestående av amatörskådespelare, barn och ungdomar.

Höstvinden river i en enorm mängd uppslagna tidningar på en perrong, Räven och de andra ficktjuvarna infiltrerar vimlet i en gatukorsning. Mest magnifik är rättegångsscenen där Oliver står anklagad för stöld, med domarperuker av toarullar och en klubba som nog oavsiktligt slås i spillror i stundens hetta. Ett skämt om Stockholms stads trafikkontor, vars svagsinta inblandning närapå fick årets Enskedespel att gå om intet, drar ner applåder. Tio års straffarbete, blev domen för förvaltningen.

Olivrarna är kanon alla nio, liksom Faginsarna, men de mer etablerade innehavarna av ensamroller har naturligtvis lättare att lysa. Spelet mellan Moa Silén som den moderliga Nancy och Jonas Åhnberg som ärkeskurken Sikes blir som en liten föreställning i föreställningen, och skapar ögonblick av välbehövlig intensitet i allt det brokiga.

Även om föreställningen börjar stumfilmsartat, med projektorflimmer och dramatiskt piano­plink, lägger den sig snart tillrätta i förlagans tid och miljö. Nina Franssons dekor är sparsmakad men maskörerna har inte legat på latsidan när det gäller att framställa invånarna i 1800-talets brutala och sotiga London. Kajalen flödar, och Enskedes försäljare av svart läppstift lär gnugga sina händer.

Någon modernisering av berättelsen är heller inte nödvändig. I en tid som redan i sig själv ter sig allt mera dickensk, med ökande inkomstklyftor och alarmerande rapporter om barnfattigdom, blir Oliver Twist plakatteater vare sig man vill det eller inte.