Tragisk komedi, komisk tragedi?

Foto: JANINA LAGSTAM
Ola Björkman och Jan Tiselius i "Köpmannen i Venedig" i Vadstena.
TEATER

Om Shakespeares komedi Köpmannen i Venedig kan sägas att historien har förvandlat den till en tragedi. Allt beror givetvis på Shylock, som för sina dukater begär ett skålpund kött av Antonio som säkerhet. Juden som snål, hämndlysten och förbittrad var en rasistisk kliché redan i Shakespeares England, och hade världen i dag sett annorlunda ut, hade vi kanske kunnat le åt Shylock så som vi ler åt de snåla, bigotta och pompösa karikatyrerna hos Molière.

Som den engelske kritikern William Hazlitt konstaterade i början av 1800-talet: Shylock är en hederlig syndare och de kristna är hycklande dygdemönster. Och så fort en regissör bestämmer sig för att lämna komedin drabbas uppsättningen av dessa problem.

Så sker även i Vadstena, låt vara att problemen sällan förtar något av underhållningsvärdet. Men när ensemblen i domstolsscenen plötsligt har bytt om från sina historiska kostymer till enhetligt svarta, samtidskorrekta, så är det inte längre Shylock som står inför skranket, utan hans belackare. Ett slags de kristna fundamentalisternas tribunal, ur högtalarna hörs amerikansk väckelsepredikan, vränger paragrafer ut och in tills omvändelsen är säkrad genom ett dop där Shylock tvingas på en likadan, korrekt, svart kostym.

Där kunde ridån gått, tragedin fullbordad. Handlingen är ju, som brukligt i Shakespeares komedier, avslutad i och med akt fyra. Portia har fått sin Bassanio, Gratiano sin Nerissa och Lorenzo sin Jessika, varför den femte aktens pastorala harmonilära blir överflödig.

Framför allt tappar föreställningen i tempo, ända fram till domstolsscenen balanseras prydligt problemen i Venedig mot förvecklingarna i Belmont; många snygga sceniska detaljer håller uppmärksamheten, liksom en rad goda skådespelarinsatser: Per-Johan Perssons stolte Shylock, Jan Tiselius plastiske Gratiano eller Eva Azcàrates profilerade Portia måste absolut nämnas.

Men kanske skulle teatern våga ta ett steg bortom dagens politiskt korrekta kostymer och spela Köpmannen i Venedig som den komedi den en gång var. Man kunde ta fasta på den sonett som inledde Ser Giovannis novell Il Pecorone, en av källorna till Shakespeares pjäs, där det talas om att följande handlar om dårar, skrivet för dårar av en dåre.

Teater

Claes Wahlin