En ”Così fan tutte” helt utan finess

Claes Wahlin får spader på Drottningholms slottsteater

Foto: Mats Bäcker
Ana Maria Labin som Fiordiligi i ”Cosí fan tutte”.
TEATER

Mozarts Cosí fan tutte har underrubriken Skola för älskande. Den självutnämnde läraren­ Don Alfonso vill skynda på de unga förälskades brist på kunskap om begärets styrfunktioner. Här ska de rosa dunster som förhäxat Dorabella och Ferrando­, respektive Fiordiligi och Guglielmo­, blåsas bort genom en snabblektion i att skilja mellan erotik, förälskelse och kanske kärlek.

Lektionen, där de båda männen klär ut sig till albaner och förför varandras trolovade, lär dem också om svartsjuka och trohet. Man kan iscensätta Così fan tutte från såväl ett cyniskt perspektiv, som från ett mer inkännande, psykologiskt. Tyvärr spelas­ den alltför ofta enbart som en komedi, en farsartad såpa.

På Drottningholmsteatern har nu regissör Ivan Alexandre avslutat sin löst sammanfogade Mozart-trilogi. Idén att Cherubino från Figaros bröllop förvandlas till den notoriske­ förföraren Don Giovanni och här slutar som kopplaren/läraren Don Alfonso, övertygade inte ens på papperet. Così fan tutte är också den minst lyckade uppsättningen.

Allt vad psykologi, subtilitet eller finess heter har kastats överbord.

I stället får vi en fars i högt tempo med fysiska krumbukter, där den enda idén tycks vara de spelkort som dyker upp i tid och otid – kärleken och erotiken som ett spel, en lek. Om jag emellanåt får spader på att kortleken dras fram i tid och otid (finns det ingen partner så lägger man patiens – ”Idioten”?), så är det i alla fall ruter i solisterna.

Emellanåt kanske lite för mycket rutet med tanke på att dirigent Marc Minkowski, som tagit med en fransk konsertmästare och hammarklaverspelare, håller ett snabbt, hårt tempo rakt igenom. Den vitalitet som hörs i orkesterdiket blir därför emellanåt en smula entonig. Mjukare, mer djuplodande harmonier får vi blott stundtals, som i Ana Maria Labins (Fiordiligi) och Serena Malfis (Dorabella) arior och duetter. Båda har fokuserade, expansiva röster. Despina, tjänsteflickan som Don Alfonso städslar som extralärare, sjungs också snyggt av Giulia Semenzato.


Anicio Zorzi Giustinani (Ferrando) har en tät tenor och Robert Gleadows basbaryton ger Guglielmo pondus åt macho-hållet. Just där anar jag en förlorad möjlighet, att åtminstone söka penetrera (som väl är rätt ord i denna historia) det slags manlighet som här härskar. De båda männens virilitet skuggas ju också av Don Alfonsos (Jean-Sébastian Bou) verksamhet, förföraren by proxy.

Må vi nu slippa Mozart på Drottningholm många år framåt. En barockteater ska spela barockopera, det vimlar av i Sverige ospelade barockoperor som väntar på förföriska uppsättningar.

FAKTA

OPERA

Così fan tutte
av Mozart
Regi: Ivan Alexandre
Scenografi: Antoine Fontaine
I rollerna: Ana Maria Labin, Serena Malfi, Robert Gleadow, Anicio Zorzi Giustiniani, Giulia Semenzato, Jean-Sébastian Bou
Dirigent: Marc Minkowski
Drottningholmsteaterns Orkester
Scen: Drottningholmsteatern

Speltid: 3 tim 20 min