Till Malmö med kärlek

TEATER
Foto: ANDERS MATTSSON
Per Lasson, Ellen Nyman, Magnus Schmitz, Birgitta Sanderberg och Peter Sundberg i "Malmöiter".

På sommarlovet i Blekinge väntade vi alla spänt på när Malmödamen skulle komma körande med sin stora Mercedes för att fira semester. Jag tror ingen av oss skulle kommit på tanken att kalla henne malmöit. Det låter så obehagligt definitivt.

Hellre Malmöbo än malmöit. Ungefär så kan Intimans gladlynta djupdykning i staden Malmö summeras. Nya språk, nya vanor, nya ansikten möter i dag ständigt i staden, medan malmöiter med rötter i den gamla arbetarstaden definitivt är på utdöende. Identiteten är inte vad den har varit, det gäller nu inte bara i Sveriges tredje stad.

Malmö Dramatiska teater har dock gjort slag i saken och gett sig ut i verkligheten. Ett femtiotal intervjuer har resulterat i ett brokigt och ledigt röstcollage där ensemblen verkligen glittrar av gott självförtroende och spellust. Amira, Reijo, Suhaila, Bajram och Kenny, alla finns de med och glänser på scenen, som heller inte är densamma. Intimans stolsrader har ersatts av prassliga saccofåtöljer kring väggarna och spelet tarvar bara lite blåa plastlådor från Posten så kör Malmös billiga taxibilar runt. Det talas om mångkultur; kulturell integration och vetenskaplig analys varvas med personligt och lössläppt imiterande av uppriktigt käck värmländska, asså va hallå tonårstjej och kargt spjuveraktig finländare, etc etc.

Någon riktig djupdykning i problemen går man förutan. Malmöiter stannar vid praträdda dystersvenskar och kontaktsugna nysvenskar. Teatern placerar sig med föreställningen i dagens Malmö och sträcker samtidigt ut en varm hand åt stadens alla innevånare. Det blir ett slags ombytta roller, konsten lockar med feel good-teater medan politiken och Ilmar Reepalu kommer med kritik och problem. Ja, varför inte?

Teater

Barbro Westling ([email protected])