Sammelsurium

BARBRO WESTLING ser ett kvinnligt mästarmöte bli mischmasch

Foto: SÖREN VILKS
Lena Nyman och Marie Göranzon i "Helvetet är minnet utan makt att förändra".
TEATER

Det är synd om männi-skorna, påstod en gång Indras dotter i Ett drömspel. På Dramatens lilla scen står nu en betydligt senare Agnes, bräcklig och blek, och nog är det synd om henne alltid. Kanske mest för att hon är dotter. Men också för att hon är kvinna, äldre och skådepelerska. Lena Nyman småpratar och skämtar med publiken, vankar trött mellan kök och rum, i väntan på att gamla mamma riktigt ska börja dö så att lillasyster och framgångsrika skådespelerskan Viola kan göra sin stora entré.

Upplagt på Dramaten för kvinnligt mästarmöte, och Marie Göranzons apparition lever upp till förväntningarna. Med cerise färg på scarfen och highligthen på rätta stället tar hon raskt kommandot, skrävlar och går på som en riktig pajsare medan hon skyfflar in tonårsdottern ( Agnes Hirdwall) till lilla mamma. Nog är det tänkt att här ska det fräsas, muttras och spelas rivigt frän teater, men vad är det egentligen för pjäs Jonas Gardell i all sin välvilja och beundran har skrivit?

Brist på dialogkänsla och laddning gör att varje paus känns som ett slut. "Så var det med det" varvas med en och annan punchline i en gleshet som inte heller regissören Gardell har lyckats täta eller få upp tempot på. Det som underförstås är att man på något sätt ska tycka att det är fantastiskt att en medelålders man har skrivit detta stycke om äldre kvinnor. Vad är det för fantastiskt med det?

Dramatikern Gardell lyckas ju över huvud taget inte visa någon djupare förståelse för kvinnor, relationer eller psykologi. Varje replik tycker man sig ha hört förut, och till modersbild, syskonrivalitet och upplevelsen av att som barn vara utsatt och oälskad lägger stycket inte mer än en bisarr skräckhistoria kring en dubbelbindande mor, där Elin Klinga spelar högdramatisk djävul i en ålderdomlig trappöverbyggnad till den skamfilade vardagsscenen.

Nej, inte ens erfarna skådespelerskor som Lena Nyman och Marie Göranzon lyckas göra en bra teaterföreställning av Helvetet är minnet utan makt att förändra. Det är dock snarare något att uppskatta än att hänga läpp över.

Teater

Barbro Westling

ARTIKELN HANDLAR OM