Mycket skoj lite allvar

BARBRO WESTLING ser en Don Juan gardera med kryss

TEATER
Foto: AORTA
Piotr Giro och Mirja Burlin i "Don Juan".

Vad är felet med Don Juan? Att han lika tveklöst som ständigt blir förtjust i nya kvinnor och lämnar gamla föräls-kelser bakom sig? Att han är utan medkänsla och moral? Jag är som jag är, framhärdar Piotr Giro på Göteborgs stadsteater och tycks därmed problematisera en föreställning som annars flirtar lika skamlöst med publiken som förföraren själv. Lili Rikséns scenrum är dubbelt inramat och har elegant tunna väggar med dolda öppningar.

Det är historisk tid, kostymer och burlesk gottköpsmarknad samt stämningsskapande Mozart.

Här räcker scenen inte till, salongen måste också erövras och Giro klänger som en väloljad Tarzan mellan parkett och första raden medan andra springer i dörrar och Mirja Burlin klättrar runt och kastar kulörta trosor till publiken. Vi vill alla erövra och erövras. Och ha roligt på teatern. Således är det farsartat och stökigt på stora scenen. Och ganska sorglöst.

Visst lyssnar vi på Burlins glänsande rödklädda Donna Elvira då hon anklagar sin svekfulle make men ännu roligare är det på granngården där Pierrot ( Kjell Wilhelmsen) pratar relation med Charlotte ( Karin Sillberg) mellan kopulering och pilska djur.

Etienne Glaser räknar automatiskt med publikens medhåll då han lugnt kritiserande gör rollen som Don Juans tjänare Sganarelle. Mer iakttagande resonör än skälmaktig blir hans dilemma att hans herre över huvud taget inte önskar diskutera. Än mindre vill han lyssna på förebråelser och förmaningar.

Han är hopplös som en pappa och får också spela den luttrade fadern Don Louis i föreställningen. Precis som Giros Don Juan rör sig till sin egen coola hissmusik med rytm och vibrafon leker Glaser vänligt i sin egen värld utifrån en moral som inte kommunicerar.

Don Juan krafsar på fläckar och pillar med stolen när någon tar till brösttoner och på samma sätt ägnar sig Jasenko Selimovics regi åt att lustfyllt förströ och distrahera. En romantisk gondolkväll förvandlas till ett slående efter mygg, ett mänskligt gökur löper fysiskt amok och med nakna rumpor ägnar sig bagarna åt att daska med genitaliedegar.

Ett tag ser det faktiskt ut som Selimovic vill göra Don Juan till ett ungdomligt stackars verktyg för andras vilja att bli förförda. Han är den vältränade naturbegåvningen med rätta grepp och ord som alla längtar efter.

Märkligt anonym, med röst som en tonlös Bruno K Öijer, framstår han i kraft av sina utbrott och sin känslolöshet paradoxalt nog ändå som den ärlige. Men så vill Selimovic till slut inte ha det. I sista akten återgår han till ordningen och återupprättar vårt behov av moral. Scenen blir grå och skuggad och till ackompanjemanget av Elviras själfulla böner får Don Juan sparka ihjäl och våldta innan han stryper sin egen kropp. Ett monster, ett barn av vår tid och en oväntat konventionell final.

Teater

Barbro Westling