Lokalt - ett snilledrag

TEATER
Foto: MARKUS GÅRDER
Viveca Dahlén och Robin Keller i "De frusna på torget (1982)".

■ ■Fyra beställningspjäser med förankring i Uppsala - projektet 4xUppsala lät inte direkt upphetsande. Men efter fjärde och sista bidraget, Lucas Svenssons De frusna på torget (1982), är det bara att applådera. Pjäserna av Svensson och de andra - Lisa Langseth, Mikael Olsson och Malin Axelsson - visar att vi har fått en ny svensk dramatikergeneration.

Formatet på en timme har visserligen känts en smula snävt, men kravet på lokal förankring har visat sig vara ett snilledrag som givit oss några hisnande inblickar i ett kvarlevande akademiskt ståndssamhälle där kvinnorna inte har det alldeles lätt.

■ ■De frusna... placerar sig mitt i Uppsalas största ögonblick i modern tid: när staden blev location för inspelningen av Ingmar Bergmans Fanny och Alexander. Ett ståtligare minnesmärke över svensk högborgerlig kultur är svårt att föreställa sig. På Lilla scenen får vi modellteaterversionen av inspelningen. I den respektlösa öppningsscenen svävar Ingmar Bergman och hans producent Jörn Donner över scenen som pappfigurer, burna av den begravningsklädda skaran statister.

I centrum står det incestuöst laddade spelet mellan den eviga statisten Nanny, Viveca Dahlén, och sonen Sven med hans kraschade skådespelardrömmar. Stefan Marlings sluga 80-talsfigur i tidsriktigt vida, veckade byxor har en vital brutalitet som oroar och imponerar.

Lucas Svensson är en briljant berättare som bara gradvis avslöjar sina teman. Tobias Theorells smidiga regi har ett suveränt stöd i Karin Wegsjös scenografi. Med tre enkla skärmar och två lådor på scen lyckas hon skapa ett rum som inte styr text och spel mot vare sig teatermodernism eller filmisk realism utan är en självständig tolkning av båda.

■ ■Det handlar om konst och konstnärsdrömmar. Men trots inledningsscenen är fadermord inte till att tänka på! Lucas Svensson har redan hyllat Stig Dagerman på Dramaten och nu handlar det om en ännu större mästare. I den vackra slutscenen lutar sig Nanny och Sven över en kopia av den unge Ingmars modellteater med inskriptionen Ej blot til Lyst. Ljusen framför rampen är tända, den minimala ridån hissad.

Det mest helgjutna bidraget i serien blir samtidigt det minst djärva. Den unga manliga dramatikern skriver in sig i den stora manliga konstnärstraditionen. Spelet kan återigen börja.

Teater

Tove Ellefsen Lysander