Lång dags färd mot Paris

TEATER
Foto: PASCAL GELY/ AGENCE BERNAND
Catherine Hiegel och Andrzej Seweryn i Lars Noréns "Och ge oss skuggorna" i Paris.

Anrika Comédie Française spelade Strindberg (Ett drömspel) först 1970, medan Ibsen gjorde entré redan på 20-talet. När man nu för första gången spelar en levande skandinavisk dramatiker, Lars Noréns O'Neill-pjäs Och ge oss skuggorna, på annexscenen Théâtre du Vieux-Colombier, handlar det följaktligen om en begivenhet.

Naturalism och fransk teater har väl aldrig varit någon självklar allians och i fallet Norén blir det också en fråga om översättning: från den svensk-amerikanska förbindelsen Norén och O'Neill, med den gemensamme anfadern Strindberg, till en fransk-svensk överföring skuggad av den fransk-amerikanska. Att O'Neills Lång dags färd mot natt sattes upp på samma teater för några år sedan har rimligen berett vägen för Noréns pjäs.

Av detta intrikata nät av teatertraditioner har regissör Joël Jouanneau och en (med ett undantag) utsökt ensemble placerat Noréns mäktiga drama jämsides med O'Neill, Albee eller den Strindberg vars kammardramer är tämligen bekanta i Frankrike. Försiktigt går ljuset upp i O'Neills östkustshus, möbler och kläder signalerar lika mycket det amerikanska 40-talet som den tidens svenska småborgerlighet.

Med noga avvägda pauser och ett återhållet tonläge bygger ensemblen upp den klaust-rofobiska stämingen, Catherine Hiegel som Carlotta är här den främsta. Denna antisemitiska, fräsande, uppgivna och opålitliga kvinna blir i Hiegel både trovärdig och ömkansvärd, så även O'Neill själv, i Andrzej Seweryn återhållna gestalt vars utbrott aldrig förlorar sin logik. Osäkerheten hos drogmissbrukaren Shane, Matthieu Genet, balanseras skickligt, medan Eugene Jr, Eric Génovèse, dessvärre tycks ingått en mésalliance mellan en fransk dandy och amerikansk gangster.

Nedkortad till tre och en halv timme (på Dramaten krävdes över fem timmar) finns här likväl inte bara det goda skådespeleriet, uppsättningens musikalitet ger utrymme för både Noréns humor och svärta i denna vad som för svensk, samtida dramatik i världen måste betraktas som en märkesföreställning.

Teater

Claes Wahlin